Den femte och avslutande delen av programserien Det svenska psyket ägnas åt diskussion om den psykiatriska vården. Deltar i debatten gör socialminister Göran Hägglund (KD) som tänker fortsätta att prioritera satsningar på psykiatrin och att nivån på medlen ska inte minska. Göran Hägglund kommer under året att besöka samtliga landsting eller regioner för att diskutera hur pengarna används. Ing-Marie Wieselgren är psykiatriker och psykiatriexpert på Sveriges kommuner och landsting (SKL) och hon efterlyser en långsiktig plan på tio år och att kommuner och landsting gemensamt lyfter den psykiatriska vården Anders Henriksson, socialdemokratisk ordförande i landstingsstyrelsen i Kalmar län efterlyser en nationell politik som är långsiktig med tydliga mål. - Problemet är att politikernas intentioner inte slår igenom i praktiken. Alla vet ju vad som egentligen bör göras och pengar finns i systemen. Det handlar om att använda dem så de gör mest nytta, menar Björn Asplund som har arbetat inom psykiatrin och driver nu ett Fontänhus med dagverksamhet för personer med psykiska funktionshinder. Författaren och debattören Åsa Moberg Boije har skrivit flera böcker om psykiatri och om att vara anhörig och hon efterlyser just anhörigperspektivet inom vården. Och hon vill inrätta en psykiatriombudsman. Diskussionsledare är Jon Andersson. 

Det svenska psyket

Hur ska psykiatrin förstärkas?

- Jag hade inte ätit på flera dagar och började få självmordstankar. Åkte till sjukhuset och blev inlagd, men där gjorde de inte mycket. De sa bara snälla ät". Jag fick vara kvar på sjukhuset mellan torsdag och måndag, eftersom jag var där frivilligt. Efter ett fem minuters läkarsamtal skrev de ut mig. De gånger som Kari varit inlagd på sjukhus under det senaste året så har hon alltid skrivits ut utan att få ett ordentligt samtal med en läkare eller någon planering av hur vården ska fortsätta när hon kommit hem. I den fjärde delen av serien Det svenska psyket ska det handla om den psykiatriska slutenvården och bristen på eftervård eller vårdplanering. Detta gör att patienter kan skrivas ut från sjukhus och lämnas vind för våg. Efter kritik satsade regeringen i höstas 150 miljoner kronor för att stärka slutenvården under tre år. Enligt den rundringning som redaktionen för ”Det svenska psyket” gjort till alla landsting och regioner uppger 19 av 21 landsting att de har brist på psykiatriker. I programmet besöker vi också vårt grannland Norge. Där har man gjort en genomgripande förändring av den psykiatriska vården. Dels för att det ska finnas en helhetssyn och långsiktighet i vården, och dels för att undvika att patienten faller mellan stolarna.  Norge började sin satsning 1998 och höll på fram till 2008. Under tio år har man satsat mellan 25 och 30 miljarder kronor som var öronmärkta för psykiatrin. Detta kan jämföras med den svenska satsningen på knappt fem miljarder under sex år. Norge har alltså satsat fem gånger så mycket pengar trots att befolkningen där är ungefär hälften av den svenska. I Norge har man byggt upp 75 distriktspsykiatriska centrum (DPS) i hela landet. Tanken är att dessa är ansvariga för att ge patienten en sammanhållen vård. I Oslo bor patienten Marit Selmer som sökte vård första gången 1988. Hon vittnar om hur psykiatrisatsningen radikalt förändrat hennes vård och livskvalitet. – Jag kan ringa min psykiatriker och snabbt få tid. Jag har alltid flera personer kring mig som har kontakt med varandra. Jag känner mig trygg och har fått styrka att leva ett vanligt liv, säger hon. Den svenske psykiatrikern Herman Holm, tidigare chef för psykiatrin i Malmö och som också deltagit i Sveriges kommuner och landstings (SKL) utredning om slutenvården, menar att Sverige hade kunnat satsa mer som i Norge. Och det föreslogs ju också i den s k Miltonutredningen ”Ambition och ansvar” som lades fram 2006. – Det som nu hänt är att man satsat en del på psykiatrin,  men att det mesta har varit politisk retorik, säger han.

Bristen på eftervård

I det tredje programmet ska det handla om arbete och sysselsättning för personer med psykisk ohälsa. Ett prioriterat område som regeringen satsat en halv miljard på. I programmet möter vi Magnus som haft psykiska problem sedan tonåren. För fem år sedan blev han sjukskriven på heltid. - Jag var ett vrak, jag kunde inte ens gå till affären, berättar han. Sedan ett år tillbaka deltar han i ett projekt som syftar till att skapa arbete eller sysselsättning till personer med psykiska problem. Det finns ca 75 000 personer som med psykisk funktionsnedsättning enligt Statistiska centralbyrån och ungefär 50 000 av dem saknar något att göra. Ett projekt som regeringen satsat på kallas RESA (Rehabilitering, sysselsättning och arbete). Satsningen löper över tre år och totalt handlar det om 150 miljoner kronor. Tanken med projektet är att arbetsförmedlingen och försäkringskassan ska samarbeta för att få ut de här personerna på så kallade sociala företag. De personer som är med i projektet får en möjlighet att jobba på företaget under ett år. Men av de 250 personer som har genomfört projektet så är det en minoritet, dvs 44 personer, eller 20 procent som har fått jobb. De allra flesta - nästan 80 procent - är tillbaka hos försäkringskassan och på arbetsförmedlingen igen. Ett problem med projektet har varit att det helt enkelt inte finns tillräckligt många sociala företag i landet. Men RESA-projektet är inte det enda av regeringens sysselsättningssatsningar som inte har utnyttjats. I regeringens psykiatrisatsning finns ett till, ännu större projekt för att få ut personer med psykisk funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Regeringen har också gett socialstyrelsen 240 miljoner kronor, som under en treårsperiod ska delas ut till kommuner som har upphandlat arbetsplatser för de här personerna. Och trots att det är kommunernas ansvar att ordna sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning, har hittills bara 30 av 290 kommuner har sökt de här pengarna. Samtidigt finns det ideella föreningar som ordnar med sysselsättning för den här gruppen. Foutainhouse verksamhet handlar om att skapa en meningsfull tillvaro och en plats att komma till för att personer med psykisk ohälsa. I klubbhuset som ligger på Götgatan i centrala Stockholm jobbar medlemmarna bland annat med en radiokanal, de håller föredrag och driver en intern lunchservering. Men ideella föreningar får inte söka dessa pengar. - Det finns ofantligt mycket pengar i alla de här systemen idag. Regeringen gör piruetter för att de anslår pengar men vi får inga pengar, säger Björn Asplund är ordförande i föreningen Fountainhouse Stockholm. Torbjörn tillhör den majoritet av alla med psykiska funktionshinder som står utanför arbetsförmedlingens projekt. Han har mellanlandat hos Fountainhouse efter många år i psykiatrin. - Sedan jag kom hit har jag ju nått alla mina mål. Bostad och rutiner, men det sista, att komma ut på arbetsmarknaden lyckas jag aldrig med. - Det är klart att jag vill ha ett jobb - alla vill väl ha ett jobb… Om man inte har ett arbete så kan man inte fullfölja alla sina skyldigheter.

Ut på arbetsmarknaden

Det andra programmet i serien Det svenska psyket fördjupar sig i den psykiatriska vården av barn och unga. Att korta vårdköerna för vård av barn och unga har varit en prioriterad del i alliansregeringens psykiatrisatsning. En miljard har satsats sedan 2007. Antalet unga mellan 16-19 år som behövde sjukhusvård för depression tredubblades mellan 1995 och 2007 enligt Socialstyrelsen. Men samtidigt så har antalet sjukhusplatser för de barn och unga som mår allra sämst minskat med en tredjedel under det senaste decenniet. Och i fem av landstingen och regionerna finns idag inga slutenvårdsplatser alls. Då kan unga hamna på kliniker för vuxna eller andra typer av boenden utan psykiatrisk kompetens. I del två i serien möter vi Gabriella som mådde så dåligt att hon inte ville leva längre. Hon fick då beskedet att det var fullt på sjukhuset och att hon kanske kunde få en plats om ett par dagar. Och när hon väl fick vård var det på ett sjukhus 11 mil bort från hennes hemstad. Mycket av pengarna som regeringen satsat har gått till att korta köerna hos BUP – barnpsykiatrisk specialistvård. Och i de allra flesta landsting får unga komma på besök inom 30 dagar. Men enligt skolläkare har det inneburit att BUP gallrar hårdare och att barn ibland bollas tillbaka till skolan. De barn som inte kvalar in hos BUP ska få hjälp på vårdcentraler eller ungdomsmottagningar eller elevhälsovården. Av de barn som ringer till Bris har en fjärdedel problem med psykisk ohälsa. Men enligt en ny rapport från Socialstyrelsen så är det ofta ingen som tar ansvar för att barn med psykisk ohälsa får hjälp. Kommunerna och  landstingen är för otydliga i sina uppdrag till de olika vårdgivarna. – Detta är oacceptabelt. Det får inte finnas något brott i vårdkedjan av unga, säger Birgitta Hagström, enhetschef på Socialstyrelsen som är ansvarig för rapporten.

Att korta vårdköerna

- Hade psykvården gjort sitt hade detta inte skett. Vi ser vården som den verkliga gärningsmannen. Anders Moqvist är pappa till Sabina. I september 2003, dagen efter mordet på utrikesminister Anna Lindh, mördas femåriga Sabina i Arvika av en psykiskt sjuk man. I serien Det svenska psyket berättar han om den dagen då hans dotter dödades på gården vid sitt dagis. Vid flera våldsdåd som inträffade under 2003, visade det sig att gärningsmännen haft kontakt med psykiatrin. Det ledde till en våldsam debatt och krav på reformering av den psykiatriska vården. Sedan dess har staten satsat nästan fem miljarder för att höja kvaliteten på vården. Det första programmet tittar närmare på om de statliga miljarderna sedan 2003 har inneburit någon förbättring. En rundringning som redaktionen för ”Det svenska psyket” gjort till ansvariga tjänstemän för psykiatrin inom samtliga landsting och regioner visar att pengarna hittills inte gjort särskilt stor skillnad.   - Ute i vården har vi inte märkt att vi fått en ökad budget. Snarare tvärtom, säger överläkare Herman Holm, tidigare verksamhetschef för psykiatrin i Malmö. - De som jag har haft kontakt med, vet inte ens om att det har skett satsningar, säger Nina Frohm, utredare vid Socialstyrelsen. Men man säger också att pengarna märkts på så sätt att man kunnat satsa på kompetenshöjning av personalen, och förbättrade samarbeten mellan landsting och kommun. I första delen av ”Det svenska psyket” medverkar de myndigheter som granskat en del av de statliga satsningarna och personal som arbetar inom psykiatrin idag. Och deras slutsats är att resultaten är otydliga. Kritiken kan sammanfattas med att det varit för lite pengar och att tidsperspektivet har varit för kort. Långsiktighet och tydliga mål för pengasatsningen saknas. De vittnar om att det har varit svårt att åstadkomma några stora förändringar när landstingen inte har vetat om den statliga satsningen kommer att fortsätta. Dessutom har psykiatrin svårt att hävda sig i en kamp om resurser med den somatiska vården, det vill säga kroppssjukvården. Eller som Jonny Samuelsson, som arbetar på en psykiatrisk avdelning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, uttrycker situationen: – Det pratas så mycket bland politiker om satsningar i psykiatrin, men det är inget som vi som jobbar med psykiatri märker. För mig är det mest prat.

Från 2011. En granskning av den svenska psykvården under 2000-talet. Vad har den inneburit för patienter och personal inom psykiatrin i Sverige? Ansvarig utgivare: Cecilia Bodström

hubhopper

Det svenska psyket

hubhopper