Utrikeskrönikan 23 juli 2021. Paris, fredag. Det blev en start jag aldrig kunnat ana på mitt korrespondentjobb i Paris den här sommaren. Snabb ompackning och sen två dagar i Belgien och möten med människor i katastrofområdet efter översvämningen. Tillbaka i Paris fortsätter jag följa en av de Facebookgrupper jag gick med i för att veta vilken väg jag skulle ta för att komma in i den totalförstörda, lantliga byn Pepinster som var en av de platser jag besökte. Människorna som skriver där är alla berörda av katastrofen och det som tar nästan störst plats i flödet är alla vilsna husdjur. Omhändertagna av människor som nu gör allt för att hitta ägarna. Katter som är förvirrade och i chock. Hundar som stryker runt de kvarvarande husen för att få lite mat och vatten. Förtvivlade djurägare som hoppas återfinna sitt älskade husdjur. De är så många de vilsna hundarna och katterna att det nu också finns en egen grupp bara för det här. I vintras läste jag norska författaren Maja Lundes senaste roman "Przewalskis häst". En av bokens berättelser utspelas i ett katastrofdrabbat Norge år 2064. Hela den demokratiska samhällsstrukturen har havererat och klimatkrisen i Norden visar sig genom ihållande regn och stormar. Grödorna ruttnar. Städerna har övergivits och en del rasat samman. Det handlar till sist bara om att överleva från en dag till nästa, från i bästa fall ett år till nästa. Det var länge sedan jag drömde så jobbiga mardrömmar under läsningen av en roman. Kanske just för att Maja Lunde bygger sina berättelser på fakta och forskning och inte rena spekulationer. Och minnena av läsningen kom tillbaka när jag gick genom lera och sönderslagna ägodelar i Belgien. I romanen har urhästen Przwalskis häst en viktig roll. Eva som bor med sin dotter och en klimatflykting från södra Europas brandhärjade länder är besatt av att rädda de sista exemplaren av en hästras som människan varit med och nästan helt utrota. Hon ger till och med av det sista fodret till hästarna istället för till den allt magrare kon som ändå kan förse den lilla familjen med mjölk. Hennes kamp att försöka ställa till rätta det som tidigare generationer skapat är hjärtskärande. Hästen blir en symbol för människans fartblindhet, men får också tydliga egna konturer. Precis som alla katterna och hundarna som irrar runt och letar efter sina hem på de förstörda platserna i Belgien och som kliver fram ur anonymiteten i Facebookgruppens flöde. Cecilia Blomberg cecilia.blomberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan

Djurens öde dominerar flödet efter översvämningskatastrofen: Cecilia Blomberg, Paris

Utrikeskrönika 22 juli 2021 Bogotá, torsdag. När jag gick i gymnasiet kommer jag ihåg att en kompis berättade att hon hade sett en kille i vår årskurs gå runt på stan med en mantel och två purjolökar hängandes runt halsen. Han spelade tydligen death game, på svenska ungefär ett dödsspel eller dödslek. Det är en typ av rollspel som gick ut på att man skulle söka upp andra spelare och mörda dem, men inte med riktiga vapen utan med frukter och grönsaker som symboliserade vapen istället. Gymnasiekillens purjolökar var svärd i spelet. Egentligen hade jag ingen relation till varken den här killen eller till death game, men på något sätt har bilden jag fick upp i huvudet när min kompis berättade fastnat. Det var så roligt att föreställa sig någon gå runt på stan med mantel och purjolökar runt halsen. På andra sidan jorden, lite drygt tio år senare, kommer jag plötsligt att tänka på det här igen. Det är i oktober 2019 i Chiles huvudstad Santiago, och från en dag till en annan ändras allt; inte minst vilka accessoarer folk började bära. Det var citroner hängandes runt halsen, eller i plastpåsar som snirklade runt handlederna, cyklop och simglasögon istället för halsband, bygghjälmar istället för keps och såklart scarfs som täckte näsan och munnen. Det är ju inget konstigt nu, men ni måste komma ihåg att det här var innan pandemin. Dessutom gick var och varannan person runt med vattenpistoler. Det var för att citron sas hjälpa mot tårgas, och i vattenpistolerna var det bikarbonat blandat med vatten - också det en kur mot den konstanta tårgasen i centrala stan. Anledningen till de här nya accessoarerna, eller vad man ska kalla det, var de stora sociala protesterna som då nyss startat i Chile. Protesterna som nu lett fram till att landet ska få en ny konstitution, en som skrivs av en församling folkvalda och som ska ersätta carta magnan från Pinochet-eran. Priset som några av demonstranterna fick betala var bland annat sexuellt våld, ögonskador och till och med döden. Sedan dess har även Colombia sett omfattande protester. I våras var colombianerna ute på gatan i drygt en och en halv månad och protesterade mot en reform som bland annat skulle höja momsen på basvaror, mitt i en pandemi då allt fler blivit fattiga. Även här har priset varit högt. Enligt officiella siffror har 21 personer dött. Protesterna har haft paus i drygt en månad, men återupptogs i förrgår i mindre skala. Återigen var cyklopen, simglasögonen och bygghjälmarna tillbaka på gatorna. Däremot såg jag inga citroner. Men citroner eller inte, protestaccessoarerna är lite som den här gymnasiekillens purjolökar runt halsen. Skillnaden är att hans death game var på låtsas. Sara Sundberg, Bogotá. sara.sundberg@sverigesradio.se

Verklighetens death game: Sara Sundberg, Bogota

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Istanbul, onsdag, Att det är varmt, torrt, torra, bruna växter där bladen vissnat i hettan bland ökenlandskap eller landområden där vattendroppar varit sällsynt här i Mellanöstern är förstås inte särskilt förvånande. Jag har också genom åren rapporterat om vattenbrist och konflikter som slutat med vapen i kampen om just det dyrbara, de där väte-joner och syre-joner sätts samman till H2O -vattenmolekyler. Det som vi i dagligt tal kallar för vatten. Här anses vatten vara en bristvara. I delar av Europa, har kraftiga regn och oväder till stora översvämningar där hus, vägar, bilar har spolats med vattenmassorna. Dödstalen i drabbade länder fortsätter att stiga. Annars är det många världsledare som tittar med lystna blickar åt vattentillgången hos oss i norr. Vad gäller Finland och Sverige tillsammans, så har de båda länderna 65 procent av EU:s totala sötvattenresurs, det som man använder för att göra dricksvatten. Vi har gott om vatten i Sverige och använder bara ungefär en procent av allt sötvatten som är tillgängligt för oss att duscha, tvätta kläder i, dricka eller inom industrin. På en del platser är det dock torka och på sina håll i Sverige uppmanas kommuninvånare att spara på vatten, har jag läst. Här i Turkiet och även i Israel har jag sett flera lappar och skyltar med uppfordrande texter om att spara på vatten. I det torra landet Israel där vatten av många anses vara en bristvara, kostar tusen liter färskvatten, alltså en kubikmeter dricksvatten, motsvarande drygt 20 svenska kronor. Sedan finns det ju de, som till exempel jag, betalar motsvarande 79 svenska kronor för en liter dricksvatten på flaska efter en löptur i kvällsvärmen längs Tel Avivs strand. Visst det var importerat källvatten och säljstället låg mitt på stranden, men 79 spänn var kanske lite saftigt, Å andra sidan var jag extremt törstig. Till och med hotellreceptionisten tyckte att det var ett pinsamt högt pris för det importerade källvattnet från västra Europa. Men 20 kronor för 1.000 liter vatten i det torra vattenbristlandet Israel, det är faktiskt billigare och lägre än vad vi i Sverige i genomsnitt betalar för färskvatten, eller dricksvatten, enligt branschorganisationen Svenskt vatten som jag har pratat med. I Sverige med en sammantaget god tillgång på färskvatten, tillsammans med Finland bäst tillgång på vatten inom hela EU, så är alltså genomsnittspriset för dricksvatten högre i Sverige än vad det är i Israel. Enligt branschorganisationen är det dock stora skillnader i färskvattenpriserna i Sverige, - från tio kronor i Solna till 50 spänn för de som bor inom Tjörns kommun för tusen liter. Jan Andersson, Istanbul jan.andersson@sverigesradio.se

Vad är priset för dricksvatten?: Jan Andersson, Istanbul.

Utrikeskrönika 20 juli 2021 Tokyo tisdag morgon, Jag tror ändå dom flesta som någon gång varit i en stad där olympiska spel stått för dörren skulle hålla med om att spelen sprider en sällsamt trevlig stämning i staden. Det oavsett vad man i grunden tycker om själva spektaklet och oavsett om upprinnelsen till OS kantats av mutskandaler, spruckna budgetar eller andra märkliga turer som så ofta kantar sådana här evenemang. När spelen väl drar igång är knepigheterna som bortblåsta, i alla fall så länge de pågår. Och staden sveps in i ett moln av nästan löjligt positiva känslor. Det var i alla fall min erfarenhet när jag bodde i London under spelen där. Till och med de mest hårdnackade OS-motståndarna jag träffade tyckte ändå att sommaren 2012 blev en speciell sommar. Och det var bland annat de känslorna som den dåvarande Borgmästaren i London, Boris Johnson, utnyttjade för sin fortsatta politiska karriär. Och det är just det om känslorna som premiärministern Yoshihide Suga hoppas ska uppstå här. En känslovåg han kan rida på hela vägen till valet i höst. Det är ju bara det att än har dom inte infunnit sig och frågan är väl om de någonsin gör det. Majoriteten av japanerna är precis lika, om inte mer, skeptiska till att spelen hålls just nu som tidigare. Tidningarna här skriver gärna om upprörande exempel på hur utländska besökare som tillåtits komma hit bryter mot restriktionerna och ger sig utanför den bubbla vi ska hålla oss till. Det är till och med så att spelens jättesponsor biltillverkaren Toyota har dragit tillbaka alla sina reklamkampanjer som anspelar på OS, eftersom de anser att det blir för svårt att slå an en positiv ton hos den japanska allmänheten. Och det är klart, bjuder man in till fest och inte ens värdparet får komma till bordet, blir det ju svårt att få till någon vidare partystämning. Varken japaner eller utländsk publik är ju tillåten på arenorna. För idrottarna är det ju så klart en helt annan sak. De har hela sin aktiva tid siktat på att bli som bäst till just de här få dagarna som kanske bara dyker upp en eller två gånger under deras ganska korta karriärer i den yttersta eliten. Då kanske inte det viktigaste är, att stolarna gapar tomma samtidigt som man tävlar på världens finaste, modernaste och mest miljövänliga arenor. Även om hästhoppningen likaväl kanske hade kunnat avgöras i en hage i Härryda, simningen i pool i Piteå och fotbollen på en grusplan i Gubbängen är det prestationen som räknas för dem. Och för oss som hade hoppats på olympiadens stora fest, kanske mer ska se det som en drink över internet en fredagskväll. Trevligt men ändå inte riktigt samma grej. Patrik Holmström, Tokyo patrik.holmstrom@sverigesradio.se

Trevligt men inte riktigt samma grej: Patrik Holmström, Tokyo

Utrikeskrönikan 9 juli 2021. Ahrweiler måndag, Min mormor var en kvinna med väldigt bestämda åsikter om vad som var viktigt att kunna i livet. En sån sak var hur man packar porslin om det blir krig. Packa aldrig alla fat av samma sort i en kartong. Då händer det som hände henne - inte under kriget. Hennes porslin överlevde andra världskriget och bombningarna av hennes hemstad Lübeck. Men efter kriget när porslinslådorna skulle bäras upp från källaren tappades en i trappan och det råkade vara den med alla sopptallrikar. Efter all förödelse jag sett i översvämningskatastrofen de gångna dagarna snurrar tankarna, vad är viktigt på riktigt? Vad kan man förbereda sig på i livet? Ofta, när de människor jag möter försöker beskriva vad som hänt, tar de till kriget, som det värsta de kan komma på. Det här är som kriget nej, det är värre än kriget, säger de sen. Det kom så överrumplande, så våldsamt  och så snabbt det fanns ingen tid att förbereda sig, eller rädda något. Så många har fått allt förstört. Och jag tänker på betydelsen av några tallrikar från en mormor, när det är det allra sista man har kvar av henne. Kvinnan jag mötte just som hon insåg att också tallrikarna var borta. Det var hjärtskärande. Att allt var borta brydde hon sig inte om just då, om hon bara hade fått behålla mormors tallrikar. Vid hus efter hus utmed floden Ahr, hör jag historierna om och om igen, om hela existenser som slagits i bitar, ingenting kvar, oron för människor som inte hörts av. Men också, gång på gång, tacksamheten över att man ändå lever. Och i går mötte jag så många människor som var alldeles överväldigade över den enorma hjälpviljan. Under helgen strömmade folk från när och fjärran för att hjälpa till med uppröjningen. Jag vet inte vilka de är eller vad de heter, de bara dök upp och ryckte i, hör jag från flera. Folk kommer med vatten och mat. Alla som har redskap och utrustning delar med sig. På vägen mötte jag långa karavaner med traktorer, lastbilar. Allt som kunde gräva, lyfta, släpa och bära verkade vara på väg till de raserade samhällena i Ahrdalen. Utmed vägen var det inte bara skyltar som dirigerade om trafiken från trasiga broar. Där fanns också många handmålade skyltar till alla hjälpare: Tack! Ni är bäst! Mitt i allt det ofattbara, mitt i de tafatta försöken att samla ihop några spillror av ett hem, ett liv, en tillvaro som har slagits sönder i floden som vällde fram, så är det solidariteten som bjuder på ett litet ankare av tröst och hopp. Det är det viktiga, berätta om alla hjälpsamma människor, bad mig flera av de drabbade i går. Jag hoppas att den här känslan, sammanhållningen blir kvar, sa en kvinna, även om den tidigare vykortsidyllen Ahrdalen aldrig blir sig lik igen. Daniela Marquardt, Ahrweiler daniela.marquardt@sverigesradio.se

Hjälpsamheten ger tröst i förödelsen: Daniela Marquardt, Ahrweiler

Utrikeskrönikan 16 juli 2021 New York, fredag. Där sitter vi, som en del av historien. Inne på amerikanska naturhistoriska museet i New York. Vi är en 10 till 15 t-shirt och jeansbeklädda personer med olika färgglada munskydd och plåster på armen, som sitter utspridda på svarta pinnstolar. Ovanför oss, under den stora takkupolen, hänger en enorm modell av en blåval. Belysningen är dämpad och på andra sidan de gråa gardinerna har vi fått vaccin mot covid-19. Nu sitter vi och väntar på att de femton kontrollminuterna ska vara över. Jag hör några barns röster ropa och jag tittar upp mot etaget på våningen ovanför. Där går museibesökarna runt bland montrarna med olika slags djur och tittar ner på oss som sitter och blir vaccinerade. Vi är som en del av själva utställningen, av historien. Och på sätt och vis är det ju så: massvaccineringen är historisk. Men här i USA, som tidigt vaccinerade en stor mängd av befolkningen, har viljan att ta den där sprutan klingat av. Fortfarande är drygt 30 procent av vuxna befolkningen helt ovaccinerade. Samtidigt ökar fallen när deltavarianten sprider sig. Oroliga nyhetsankare på TV-kanaler berättar att 99 procent av de som dött med covid-19 senaste tiden varit just ovaccinerade. På andra TV-kanaler tycker dem att staten gör övertramp i privatlivet när de vill knacka dörr för att sprida vaccininformation. Och hur är det egentligen med biverkningarna och effektiviteten, frågar de sig? Precis som med nästan alla andra frågor här i USA, har vaccinet blivit till en politisk fråga. De delstater där Biden vann i presidentvalet har folk också vaccinerat sig som mest. Bland de delstater där vaccineringen går som långsammast finns många av Trumps delstater med. I botten av listan: Mississippi, Louisiana, Wyoming, Alabama - där bara omkring hälften av de vuxna tagit sin första dos och där risken för lokala utbrott ger smittskyddsläkare huvudbry. Men för att ändå locka folk att vaccinera sig tas det till allt mer knep. Här i New York till exempel kan du boka tid på apotek redan samma dag, eller gå förbi pop-up-vaccinationscentraler som satts upp vid populära turistattraktioner som till exempel Times Square. Eller så kan du som jag gå förbi naturhistoriska museet. Kontrasten mot de nästan 200 dagar i Sverige jag gått ovaccinerad och väntat på att det ska bli min tur i vaccinkön är stor. Jag fick flyga till New York ovaccinerad tidigare i veckan, men efter jag landat jag i staden gick det undan. Det första jag gjorde efter att jag sovit jetlaggen av mig var att gå förbi museet där jag läst att man kunde vaccineras: "Hej, hej! Vilket vaccin vill du ha? Är det första eller andra dosen? Du kan gå till han som sitter där borta så ger han dig sprutan." Ett frågeformulär, ett stick i armen, och sen de där 15 minuterna. Allt inför allmän beskådan av museibesökarna ovanför oss. Vaccinationen mot covid-19 har alltså redan hamnat på museum, i alla fall just här. Och i framtiden kommer väl hela pandemin att hamna på ett museum. Och det är förhoppningsvis där folk får lära sig om covid-19 då, i stället för ute på gatorna. Simon Isaksson, New York simon.isaksson@sverigesradio.se

Som en del av historien: Simon Isaksson, New York

Utrikeskrönikan 15 juli 2021. Washington, torsdag, Det är så mycket drama här just nu. Nu de senaste dagarna har vi haft Texasdemokraterna - vid det här laget har ni nog hört talas om dem - de 51 ledamöterna i delstaten Texas representanthus som helt sonika rymde i förrgår - inte bara från representanthuset - utan från själva Texas. Det gjorde de för att förhindra att en ny lag om röstregler skulle klubbas igenom i delstatsparlamentet. Republikanerna har majoritet där, men det krävs ändå att två tredjedelar av ledamöterna är på plats för att besluten ska gillas. Är de inte där så kan ordföranden skicka nationalgardet för att hämta dem - så länge de är kvar i delstaten alltså. Men demokraterna packade i hemlighet sina väskor och stack - några tog med sig makar och småbarn också - och nu hänger de på en hemlig plats någonstans här i Washington - och det är lite oklart vad de har för plan och när de tänker åka hem. Det låter som en politisk cirkus - och det är det väl delvis - men i botten ligger djupt allvarliga frågor. Demokratins framtid är ett begrepp som dyker upp hela tiden här i sommar - det används av både republikaner och demokrater - vare sig det handlar om vallagar - eller om den förre presidentens ogrundade anklagelser om valfusk - ja, det är rent existentiella politiska frågor som liksom ligger och dallrar i den fuktiga varma luften här i Washington. Det är det ena politiska dramat som upptar min tid. Det andra - är en äldre historia. När jag tänkte koppla av lite från nyhetsflödet igår, fick jag idén att - kanske sist på bollen men ändå - äntligen lyssna på musikalen Hamilton - som blev en succé här redan för sex år sen men som jag aldrig riktigt tagit mig an. Kanske inte det smartaste valet om man vill koppla bort politisk dramatik - för Hamilton handlar om en av USA:s grundare - vid tiden för frihetskriget mot kolonialmakten Storbritannien. Den handlar om den amerikanska nationens demokratiska ideal - och om hur Washington blev dess huvudstad. Det är dessutom riktigt bra musik - så där bra att den spelar i huvudet hela tiden, även när man egentligen borde börja ägna sig åt det där nyhetsflödet igen. Men det finns nånting med passionen - för politiken, för de stora orden och de ännu större striderna - som ekar hela vägen från 1770-talet och fram till i dag. Nu i veckan togs de sista kravallstaketen bort från Kapitolium - och dagligen diskuteras fortfarande det som skedde där den 6 januari i år; stormningen av det parlament vars existens Alexander Hamilton och hans kompisar en gång la grunden för. Så kanske är det inte ett så dumt val ändå, att ha den där musikalmusiken envist snurrande i skallen i Washington denna sommar - som ett slags soundtrack. Det är verkligen politik i luften här - det är ingen idé att försöka koppla bort den. Nina Benner nina.benner@sverigesradio.se

Drama i politik och musik: Nina Benner, Washington

Utrikeskrönikan 14 juli 2021. Rom, onsdag. Ja, jag vet att det är Frankrikes nationaldag i dag och det var också meningen att den här krönikan skulle fira Voltaires, Bardots, Mbappés och croissanternas hemland. Men ursäkta, jag befinner mig faktiskt i ärans och hjältarnas land Italien i ungefär två timmar till. Så låt mig hylla dem som hyllas bör. Nämligen den italienska servitrisen och den filippinska kocken som såg till att både jag och mobilerna fick ladda batterierna under 24 timmars bevakning av EM-finalen i söndags. Mitt varmaste tack även till tjejen som höll min plats framför den lilla teven på gatan varje gång jag var tvungen att rusa iväg för att göra en direktrapport. Att jobba som radiokorrespondent kan vara ganska ensamt. Jag har ingen fotograf med mig, ingen att byta arbetspass med till nattskiftet, ingen tekniksupport när sändningsryggsäcken krånglar. Det jag har att luta mig mot är främlingars välvilja och omtanke. Och med alla mina tre veckors erfarenhet vill jag påstå att det nästan aldrig slår fel. Det har heller aldrig, alltså under dessa tre veckor, varit så avgörande som i söndags. Jag stod inför en formidabel logistisk utmaning i Rom. Jag behövde hitta en bar eller restaurang som låg precis där det fanns som flest fotbollssupportrar, som hade en tv som visade matchen, och som dessutom hade plats över för en som inte bokat bord. Jag hittade min lilla välsignelse runt hörnet från epicentret av EM-festen på Piazza del Popolo. Två små restauranger intill varandra som delade på en liten tv. Från bordet där jag satt och åt kunde jag visserligen inte se teven, men servitrisen - som oroade sig för min hälsa när jag beställde in kaffe vid halv elva på kvällen - lät mig sitta med personalen och titta på en surfplatta. Kocken, som jag kunde konversera med på spanska, slog sig ner vid mitt bord och försåg mig med precis så mycket pasta som situationen krävde. Ju längre matchen pågick, ju närmare kom jag alla i den halvcirkel som uppstått runt de två restaurangerna. Giornalista svedese, jag tar vinnarintervjun sen! Min plats framför teven var säkrad. Och hjärtat fylldes av en sällsam tacksamhet över att ha hittat min flock för kvällen, som uttrycket nästan heter på engelska. Jag har tidigare i livet tillhört den skara som är skeptisk till påståenden om fotbollens enande kraft. Låt mig be om ursäkt. Det kan ta år att hitta sin flock, men det kan också ta ett par timmar. Så här kommer ett hänga på väggen-råd från mig med mina tre veckors erfarenhet till dig som kanske överväger en bana som korrespondent. Eller till dig som bara råkar finna dig ensam i en ny stad under till exempel en mästerskapsfinal. Hitta din flock. Felicia Frithiof felicia.frithiof@sverigesradio.se

Hitta din flock: Felicia Frithiof, Rom

Utrikeskrönikan 13 juli 2021 Moskva, tisdag Motsägelsernas eller överdrifternas stad. En stor del av pandemin saknade vi de flesta av de restriktioner som tillämpades när resten av världen stängde ner. Det var inte så att smittan inte fanns här, men makthavarna valde helt enkelt att experimentera med siffror, eller som de sa - att satsa på ekonomin, och detta trots att dödssiffrorna var höga redan förra året.  Under tiden sändes budskapet ut om att människors immunförsvar var magiska, och samtidigt registrerades världens första vaccin här. Men många ser fortfarande vaccineringen som hokuspokus. Ett tvång eller ett experiment de inte vill vara en del av. Resultatet blir att miljontals inte alls tänker vaccinera sig, även nu när dödstalen slår nya rekord. Det är svårt att lära en hund att sitta eller få människor att vaccinera sig när misstron är större än förmågan att bekämpa viruset. Och att råda bot på åratal av misstro mot makthavare går inte i en handvändning. Kvarlevorna från förr visar att det går att leva i det förflutna medan staden förändras och blir allt mer extravagant och modern. Kontrasterna mellan den hårda ytan och livet där emellan kan hålla igång min nyfikenhet länge. Jag märker hur jag letar efter monument och historiens vingslag, från gamla matsalar i historiska hus till att förundras över att varmvattnet fortfarande stängs av under högsommaren i nästan två veckor.   På sovjettiden stängdes varmvatten av för att fixa till infrastrukturen, men varför Putins moderna Moskva fortfarande gör det är ett mysterium för mig. Här gillar man inte förändring i första taget. Det finns något tryggt i vanor, i att allt inte behöver förändras. Det är en fråga om stabilitet. En uppfattning som inte minst landets president, Vladimir Putin, har sålt in efter 20 år vid makten. Han drar inte heller på sig något munskydd. Det kan nämligen uppfattas som ett impopulärt drag bland dem som han försöker styra. Trots byråkratiska uppförsbackar i Ryssland så gör Moskva en smartare. Och i vardagen har även maktens män trubbel med att klara sig utan byråkratisk förnedring. Själv har jag inte känt mig så pass nära den ryska säkerhetstjänsten tidigare. De står där plötsligt framför mig. De avslöjar sig med sina fyrkantiga magväskor i läder - de byter aldrig stil. Men plötsligt så har vi samma problem, även FSB måste uppvisa qr-koder för att komma in på Moskvas restauranger. Precis som vi andra dödliga. I all hast har man infört nya restriktioner här i Moskva. Det som är konstant är det ständiga flängandet - ingen vill missa det extravaganta livet i Moskva. Inte ens den federala säkerhetstjänsten. Maria Georgieva, Moskva maria.georgieva@sverigesradio.se

Från extravagans till förnedring i Gotham city, Maria Georgieva, Moskva

Utrikeskrönikan 12 juli 2021 Helsingfors, måndag. Att viss politisk ovisshet råder hemma i Sverige och att vi precis haft regeringskris är det nog få som missat. Även de finska medierna följde talman Norléns sonderingsturer och sen regeringsbildningen som presenterades innan helgen. Vid stora intensiva nyhetslägen, där ju en regeringskris anses ingå, kan mediernas utrikesbevakning hamna lite i skymundan. Inget konstigt med det, så fungerar nyhetslogiken. Men varför då inte passa på att ta upp några saker som dykt upp på den här sidan Östersjön och som skapat rubriker här i Finland. Sote-reformen till exempel. Den långvariga politiska surdegen som tagit över 15 år och flera regeringsbyten att få till, men som klubbades igenom här innan den finska riksdagen tog sommarlov. En jätte-vårdreform som innebär att den finska vården framöver blir regional, i 21 regioner som i Sverige. Eller att Helsingfors stad nu beslutat om att sänka den tillåtna maxhastigheten för de omdiskuterade elsparkcyklarna, som på så kort tid blivit en helt naturlig del av stadsbilden här. Eller sommarfestandet på flera semesterorter som går helt emot de corona-rekommendationer som råder i landet. Men det är faktiskt något annat som nästan alla pratar om i Finland nu: värmen. Nu är jag förvisso en som tycker att 19 grader och växlande molnighet är en alldeles lagom sommartemperatur. Men den här sommaren har varit något utöver det vanliga, även här i Finland. Juni i år var den varmaste juni som någonsin uppmätts här. Inte sedan man började mäta, 1844, har en finsk sommar börjat så varmt. Och så sent som i förra veckan uppmättes ett värmerekord i Utsjoki i nordligaste Finland, nära 34 grader. Aldrig någonsin har man sett så höga temperaturer där uppe, nära gränsen till Norge. Jag hör om jordgubbsodlingar som torkar och misslyckas. Om cyanobakterier och algblomning som tar fart på flera håll och påskyndas av värmen. Om problem med varma lägenheter och hus eftersom de finska husen inte verkar byggda för att stänga ute värme, snarare tvärtom. Och jag läser om bords- och golvfläktar som säljer slut i varuhus efter varuhus. I helgen besökte jag en sommarstuga i mellersta Finland, intill en av "de tusen sjöarna". I går morse mätte badtermometern vid badbryggan 25 grader. Det ser dessutom ut att hålla i sig. I min väderapp läser jag att det förmodligen blir temperaturer upp emot 30 grader hela veckan. Och visst blir det svårt att inte ställa frågan: Hur ska det här sluta? Cecilia Tengmark i Helsingfors cecilia.tengmark@sverigesradio.se

Det alla pratar om: Cecilia Tengmark, Helsingfors

Utrikeskrönikan 9 juli 2021 London fredag, Finns det något annat land i världen som engagerar utomstående så mycket som Storbritannien? Och bryter man ner frågeställningen till England, så låter frågan, finns det något land som engagerar utomstående så mycket som England? Jag tänker mycket på frågan nu under fotbollstider, det engelska landslaget väcker känslor i hela Europa. Någon twittrar hur hemskt jobbigt det vore om England vann för engelska turister på charterorter kommer bli så väldigt jobbiga att ha att göra med. Någon annan älskar det engelska fotbollslandslaget efter ha vuxit upp med tipsextra på sjuttiotalet och kan inte släppa tanken på det engelska laget är på väg mot sina första stora fotbollstitel på herrsidan på 55 år. En tredje avskyr Storbritannien för att landet valt att lämna EU, kan helt enkelt inte komma över och hejar på Italien i finalen bara av det skälet. Samma person kan säkert dock älska skotska självständighetsivrare bara för att de vill lämna det Storbritannien som valde det för den personen fullständigt oacceptabla, nämligen att lämna EU. Samma person kan dock säkert också formligen älska tv-serien "The Crown" och följer kungahusets minsta utveckling och undrar ibland varför inte jag rapporterar mer om Queen Elizabeths och alla de andra kungahusmedlemmarnas öden och äventyr? En femte person är upprörd över motsatsen, när jag fått beställning av Ekot eller annat program på Sveriges Radio att prata om något som hänt i det brittiska kungahuset så kommer det ofelbart ett meddelande om varför Ekot ens rapporterar om händelser i det brittiska kungahuset. Du har blivit en riktig hovreporter, Alling, ska du verkligen vara det med din anställning ? Och då har jag inte ens tagit upp alla uppfattningar, alla känslor som den nuvarande premiärministern Boris Johnson skapar. Ja, efter två år som korrespondent i Storbritannien, ett uppdrag som sakta men säkert går mot sitt slut så är det bara att konstatera att trots att jag tidigare varit korrespondent i både USA och Tyskland så engagerar enligt mitt tycke Storbritannien och särskilt den engelska delen lyssnarna än mer. Men det kommer ta sin tid för mig att hitta svaret på den enkla frågan som ändå finns som klangbotten i denna krönika, nämligen, varför engagerar Storbritannien och England särskilt så väldigt mycket? Är det så enkelt att det bara beror på språket, som så många utomstående ändå behärskar hyfsat? Eller landets genom tiderna så stora kulturella, politiska och historiska påverkan på stora delar av världen under så många århundraden? Eller är det för att landet på många sätt faktiskt är så "eget", i brist på bättre ord, som jag uppfattar att det är, och att det inte ber om ursäkt för det, finns det något som provocerar eller lockar särskilt i detta faktum? Helt ärligt, jag vet inte. Två år som korrespondent här är för kort tid för att hinna förstå så mycket. Det är som det är, Storbritannien och England engagerar och därför ser jag fram emot reaktionerna som ofelbart kommer komma om England också vinner finalen på söndag. Daniel Alling, London daniel.alling@sverigesradio.se

Det brittiska engagerar många: Daniel Alling, London

Utrikeskrönikan 8 juli. Bogotá, torsdag. Regeringskris i Sverige. Jag följer nyheterna i min SR-app mina gamla kollegor från Ekots politikgrupp rapporterar och kommenterar, ena dagen faller Löfven, sen kastar Kristersson in handduken, nya samtal, till slut blir Löfven omvald och får leda regeringen ett tag till. Det har sin dramatik, i alla fall mätt med svenska politiska mått. Bekanta här borta undrar hur djup krisen är i Sverige, hur vanligt folk drabbas. Jag försöker förklara att vardagen för flertalet påverkas ingenting, folk fortsätter gå till skolan eller jobbet, tittar på fotboll, tar långa promenader i naturen och firar midsommar. På den här sidan jordklotet har politik mycket mer drastiska uttryck ibland. Igår natt mördades presidenten i Haiti, för några dagar sen besköts den helikopter som hade Colombias president ombord och i Peru ryktas det om militärkupp. Fortfarande kan politiskt engagemang i Latinamerika vara förknippat med fara för livet, och det gäller inte bara presidenter eller andra toppolitiker. Snarare tvärtom, det politiska våldet drabbar vanliga människorättskämpar, miljöaktivister och fackliga ledare på gräsrotsnivå. Detta sker i till exempel Mexiko, Chile, Colombia och Brasilien. Här i Colombia, där jag bor, sker mord på aktivister så gott som varje vecka, ett tyst massmord, säger flera som jobbar med människorättsfrågor här. De allra flesta mord blir olösta, straffriheten bidrar till att morden fortsätter, säger experterna. Det kostar ingenting att döda en aktivist, tvärtom, det verkar ge goda pengar från dem som beställer morden. Vilka är det då? Data från rättsväsendet ger ingen riktig vägledning, eftersom ytterst få fall klaras upp. Ett fall i Honduras från 2016 kastade i veckan lite ljus på frågan om vilka beställarna är. Det året mördades miljöaktivisten Berta Cáceres, som hade anslutit sig till ursprungsbefolkningens kamp mot bygget av en damm på deras mark. Mordet fick stor internationell uppmärksamhet och efter en tid greps sju personer som dömdes som de materiella förövarna. Det som hände nu i veckan, och som är relativt sensationellt, är att även hjärnan och beställaren av mordet på Berta Cáceres dömdes för dådet. Det handlar om vd:n för det bolag som skulle bygga dammen som urfolken och Berta Cáceres försökte stoppa. Korruptionen är så omfattande i länderna i regionen att det är sällan rättsväsendet kommer så långt. Nu har det gjort det, i Honduras, och det inger så mycket hopp. Ivan Garcia, Bogotá  ivan.garcia@sverigesradio.se

Politiskt engagemang kan vara förknippat med livsfara: Ivan Garcia, Bogota

Utrikeskrönikan 7 juli 2021. Strasburg, Virginia, onsdag morgon.  "Du kommer få vänta på maten", stod det på en handskriven lapp på dörren till vägkrogen när jag äntligen stannade och skulle få middag sent igår kväll. Du kommer få vänta på maten, vi har ont om folk, ingen vill jobba längre. Jag har sett de där skyltarna överallt under de här korta sommarveckorna jag varit i USA. Kanske inte riktigt så tydliga som den igår kväll, men budskapet är detsamma: personal sökes, lediga jobb finns. Och du som är kund, som bara spritter av lust att få spendera pengar efter att ha suttit i covid-karantän i många månader du får beväpna dig med tålamod. En hel del ställen har känt sig tvungna att be kunderna visa hyfs och inte klaga för mycket på den lilla personal som nu finns. USA är på väg tillbaka till nån slags normalitet. Här om dagen talade president Joe Biden om den 4 juli som USA:s självständighetsdag. Inte bara den gamla vanliga självständigheten från Storbritannien, utan också en hägrande självständighet från viruset. Det låg som ett skimmer av förundran över fjärde juli-helgen här  att den kunde vara så vanlig, med fyrverkerier och parader och flaggor. Men så är det där med arbetsmarknaden. USA är på väg tillbaka men det är som om ekonomin liksom inte riktigt vill gå i takt. Mängder av företag i servicebranschen gick under i pandemin, och de som klarade pandemin har svårt att få tag på folk. En del hävdar att det beror på att arbetslöshetsbidraget har höjts för mycket och blivit för generöst  det muttrade min servitris igår, när hon dök upp. Andra pekar på att samhället faktiskt inte är i fas än, och att barnomsorgen till exempel saknas för många, särskilt i låglönejobb. Och jo, det satt en treåring i ett hörn på restaurangen sent igår kväll. Han hörde till den andra servitrisen. Men sen finns det en teori till, som kanske speglar nåt mer omvälvande: att många av de som slitit i servicenäringen, till minimilöner och med taskiga villkor, att de har fått nog under pandemin. Att de tagit tillfället att byta bana och börjat plugga, eller sökt bättre betalda jobb med andra framtidsutsikter än vad hamburgerkedjorna och bensinmackarna kan ge. "Betala dem mer", väste president Biden som svar på en fråga här om veckan om vad man skulle göra åt den oväntade arbetskraftsbristen. Det har många arbetsgivare börjat göra nu. Samtidigt finns diskussionen om att det är dags att sänka nivån i arbetslöshetsstödet. Vi får se om de åtgärderna räcker, när det nya normala USA ska etablera sig, eller om vi kommer få fortsätta vänta lite längre på maten här. Den var i alla fall helt okej när den kom. Nina Benner, Strasburg, Virginia nina.benner@sverigesradio.se

Beväpna er med tålamod: Nina Benner, Virginia, USA

Utrikeskrönikan 6 juli 2021. Berlin, tisdag. Så går nu fotbolls-EM in i semifinalrundan men på plan finns bara en tysk. Domaren som i kväll ska hålla ordning på mötet mellan Italien och Spanien. Så sakteliga har bedrövelsen lagt sig över att Tyskland har åkt ur turneringen, även om det var extra bittert att bli besegrad i über-klassikern av alla fotbolls-drabbningar, mot ärkerivalen England. Tränaren Jogi Löws omedelbara sorti från planen medan hans förtvivlade spelare vilset lullade runt - det var en smärtsam scen men möjligtvis också ett förlösande ögonblick, att döma av de oändliga analyser som levererats sedan dess. Äntligen fullbordades ett avsked som borde ha skett för länge sedan, lyder den samstämmiga slutsatsen från en brokig skara av fotbollsförståsigpåare. Han borde ha gått när han var på toppen, efter VM-guldet i Brasilien 2014. Då hade han blivit förevigad som enastående tysk fotbollshjälte. Och allra senast borde han ha tackat för sig efter fiaskot i Ryssland fyra år senare när Tyskland inte ens gick vidare från gruppspelet, en katastrof som innan dess var otänkbar. När passerar man bäst före datum - hur kan man avsluta en framgångsrik karriär på ett ärofyllt sätt utan att falla för frestelsen att stanna lite till - en turnering till, ett val till... Avskedets svåra konst sysselsätter Tyskland alldeles särskilt i dessa dagar - och jämförelserna är ofrånkomliga. Jogi Löw och förbundskansler Angela Merkel har suttit på sina maktpositioner nästa lika länge. 15 år för Löw, 16 för Merkel. Båda har under de åren präglat Tyskland och bilden av Tyskland i omvärlden. Också Merkels avgång borde ha skett för länge sedan, enligt många. Hon hade passerat toppen av sin popularitet och ville lämna sin post innan det förra valet 2017. Men så kom Barack Obama till Berlin och övertalade henne att stanna kvar - efter att Donald Trump just hade valts till USA:s president. Som korrespondent fick jag rapportera om en allt hårdare ansatt förbundskansler, en växande opinion som ropade efter förnyelse och partikamrater som visade allt öppnare att de ville bli av med Mutti Merkel. Med corona öppnades oväntat ett nytt kapitel. Merkels eftertänksamhet, metodiska analys och försiktighet sågs åter som en tillgång. Och nu kunde kontrasten knappast vara större, Jogi Löw som fick genomlida en sista plågsam presskonferens efter fotbollsförlusten medan Merkel tar emot hyllningar och hedersbetygelser under sin avskedsturné där en té-stund hos drottning Elizabeth och en visit i Vita huset bara är några av anhalterna. Daniela Marquardt daniela.marquardt@sverigesradio.se

Avskedets svåra konst: Daniela Marquardt, Berlin

Utrikeskrönikan 5 juli 2021. Stockholm, måndag. Ja, jag är i Stockholm, den här veckan också, på en stol med fyra hjul, i ett alldeles för varmt litet rum som fungerat som kontor det senaste året, med en fläkt som låter för mycket men som gör sitt jobb. Men det är fel stol, fel fläkt, fel land och världsdel. Jag skulle varit i en annan storstad och rapporterat om helt andra saker just nu, men som många andra gånger det senaste året satte pandemin stopp. Inte helt lyckat som utrikeskorrespondent att spendera så många dagar på svensk mark som man har gjort det senaste året. Men så har det varit, i mångt och mycket en bagatell i sammanhanget. Jag har tappat räkningen på hur många PCR-test som jag gjort under året, två gånger den senaste veckan iallafall. I början var det lite spännande tyckte folk. Det var en kul grej att lägga ut en film en bild när någon iklädd skyddsutrustning förde in en tops alldeles för långt i näsan. Men till sommaren nu i år har det närmast blivit standard med de där bilderna. Lite som med den obligatoriska vaccinations-selfien som folk postar på sig och sin plåstrade överarm. I Norge införde man i flera kommuner härom dagen fotoförbud i vaccinationslokaler på grund av bilderna som togs, andra besökare eller personal ville inte hamna på bilderna. I Sverige rapporterade P4 Västernorrland att man i regionen fixat selfie-hörnor, med en gul uppdragbar bakgrunds vägg. Så att folk trots fotoförbud i andra delar av lokalerna ska kunna få lägga upp sin bild med plåster på axeln. När man ser alla som får en tops i näsan för att kunna resa iväg och titta på fotboll eller för att bada i Medelhavet, då känns det lite som att världen öppnat igen. En kvarts miljon svenskar laddade ner Covid-bevisen, eller vaccinationspass, under första dagen de fanns i förra veckan rapporterade Ekot. Bevisen som är till för resor inom Europa. Samtidigt pågår debatten, bland tyckare och experter och såklart internt i huvudet; ska man resa, ska man inte resa? Här från mitt rum i Stockholm är det inte så mycket av ett val just nu. Världen känns inte öppen alls faktiskt just nu. Jag har en väska packad i hallen. Bokstavligen packad. Jag plockar varje morgon och kväll upp och ner necessären som ligger där för att väskan ska vara helt färdig att ta med ut genom dörren direkt när jag fått ett mail. Ett mail med ett: Ja, med ett: välkommen Caroline. Trots pandemin och stängda gränser får du komma in i vårt land för att göra ditt jobb. Välkommen. Jag behöver mailet för att få resa iväg, men det har inte dykt upp. Pandemin pågår fortfarande blir jag påmind om varje gång jag kollar inkorgen eller reser mig upp och ser väskan, och jag får känslan av att den där väskan snart börjar skrattar lite åt mig och åt selfiesarna. Caroline Kernen caroline.kernen@sverigesradio.se

Väskan skrattar åt mig: Caroline Kernen, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd. Ansvarig utgivare: Klas Wolf-Watz

hubhopper

Utrikeskrönikan

hubhopper