Kulturradion: Den amerikanska drömmen 2012. På den amerikanska landsbygden, där på den amerikanska landsbygden bland vita ofta fattiga och bidragsberoende har det republikanska partiets sina mest lojala väljare. Petra Socolovsky har varit i Ozarks Missouri och mött bland andra medverkande filmen Winter`s bone. I Ozarks - en kärv bygd som blivit snuvad på den amerikanska drömmen - är tradition och Gud är viktigare än vad politikerna i Washington säger. Följ också med till Arcosanti i Arizona utanför Phoenix, ett urbant experiment i öknen. Och hör om hur amerikansk stadsplanering påverkar röstdeltagande, om anklagelserna om republikanernas anti-intellektualism och fiktiv fakta. Programledare Cecilia Blomberg Kulturredaktionen har varit i Ozarks i Missouri. Där på den amerikanska landsbygden bland vita ofta fattiga och bidragsberoende har det republikanska partiets presidentkandidat Mitt Romney sina mest lojala väljare. Hör röster från filmen Winter’s bone, lokala kulturpersonligheter och politiker i Petra Socolovskys reportage. De beskriver en verklighet där tradition och Gud är viktigare än vad politikerna i Washington säger, en kärv bygd som blivit snuvad på den amerikanska drömmen. Och följ med till Arcosanti i Arizona utanför Phoenix, ett urbant experiment där man skulle vilja rösta grönare men ändå väljer att stödja Obama. ”Vi lever i en tvåparti-stat”, säger Nadia Begin. Vad är det som gör att amerikaner går och röstar? Hör arkitekturprofessor Jeff Stein om hur amerikansk stadsplanering påverkar röstdeltagandet. Och så kollar vi fakta kring anklagelserna om republikanska lögner och anti-intellektualism. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Kulturradion: Kosmo

Den amerikanska drömmen 2012 - om frihet, fattigdom och fiktiv fakta

Kosmo tar i sitt sista program farväl genom att ta en tur genom tankar och platser från de två år som programmet har funnits och återvänder till begrepp som kosmopolit och antisemitism, möter dandys i Kongo-Kinshasa och romer i Paris. Det handlar om nationalism i Norge efter Utöya och så återutsänds Claes Andreassons reportage om medborgare och papperslösa vid gränsen mellan Arizona och Mexiko. Kosmo går tillbaka till sitt första program som hade temat kosmopolit och hör vad kosmopoliten, författaren och islamlkännaren Sigrid Kahle har att säga om vad som gör en äkta kosmopolitit. Ett av Kosmo många uppskattade program handlade om dandyn och ett av reportagen var gjort av frilansjournalisterna Peter Bjurbo och Marcus Hansson som hade varit i Demokratiska Republikens Kongos huvudstad Kinshasa och mött stadens dandys som där kallas Le Sapeurs. Kosmos Fredrik Wadström berättar om hur det var när han nyligen besökte Moskva och där på en källarteater ser sitt Kosmoreportage, från händelserna i Minsk december 2010, bli teater. Då hade han mött Olga Neklajeva, hustrun till poeten och presidentkandidaten Vladimir Nekljajev, som berättade om hur hennes man misshandlas svårt och senare sattes i häkte av KGB. Kosmo har i många program skildrat den politiska utvecklingen i Europa. Det har handlat om den ekonomiska krisen, de folkliga upproren och också om den växande främlingsfientligheten. När den lilla, men världsberömda, cirkusen Cirque Romanes kom tillbaka till Frankrike efter att representerat landet på världsutställningen i Shanghai, så visade det sig att flera av cirkusens rumänska musiker hade fått sina arbetstillstånd indragna. Samma sommar hade romernas situation i Europa diskuterats flitigt, inte minst efter att Frankrikes president Sarkozy hade låtit riva romska läger och beordrat massutvisningar. Anja Sahlberg var i Paris och mötte cirkusen. Gunnar Bolin åkte till Warszawa för att möte representer för det nya judiska muséet som är under byggnad. Ett museum som ska belysa Polens judiska historia. Där undrade historiken Barbara Kirchenblatt Gimblett varför han var så fixerad vid anitsemitismen. Och så var Kosmos Anneli Dufva och Karsten Thurfjell i Oslo efter Utöya och borrade ner sig frågan om den norska nationalismens natur. Den arabiska våren fällde diktator efter diktator. Kosmo hade reportage från de nordafrikanska länderna, men också från ett Damaskus innan landet befann sig i dagens tillstånd. Kosmo var också i Beirut och träffade där bland andra författaren och mångsysslaren Xena el Khalil. Och så fick Kosmos Cecilia Blomberg en intervju med den prisbelönta författaren Atiq Rahimi som är född i Afghanistan men som numera är bosatt i Frankrike. Sist vill hedra minnet av en stor radioman: Claes Andreasson. Vi återutsänder ett av de reportage som han gjorde för Kosmo. Här besöker han aktivister och teatermänniskor som alla har en relation till gränsen mellan Arizona och Mexiko, som varje dag skördar två människoliv. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Kosmo tar farväl

Världens viktigaste konstutställning, så brukar den kallas - Documenta - som äger rum i Kassel vart femte år. Denna upplaga, nummer 13, sprider sig också över världen, bland annat öppnar ett litet Documenta i Kabul nästa vecka. Kosmo har varit där och mött både konstscenens största namn och flera som kan få en knuff i karriären genom utställningen. 1955 var startpunkten för Documenta då grundare, konstnären och läraren Arnold Bode, lyfte fram den konst som nazisterna hade benämnt Entartete Kunst - degenererad konst – med verk från 20- och 30-talen av konstnärer som Kandinsky, Picasso och Nolde. Documenta har sedan haft fokus på samtida konst och sedan 1972 äger den rum vart femte år. I början visades det främst konst från Europa och USA, men så småningom kom utställningen att ta in resten av världen. Den 9:e juni öppnades Documenta 13 som pågår i hundra dagar.  Vid rodret detta år är kuratorn Carolyn Christov-Barkagiev som i år sprider Documenta över världen och där också forskningen har en speciell plats. The Refusal of Time heter den numera världsberömda sydafrikanska konstnären Williams Kentridges verk. Det är en föreställning på cirka 20 minuter. I taket finns trattformade högtalare där olika röster och musik hörs, som William Kentridges egna funderingar över tidens filosofiska aspekter, som vad svarta hål är. Cecilia Blomberg mötte honom och där han berättar hur verket även handlar om hur man som konstnär ska lyckas att ta sig ur förutsägbara uttryck. Mårten Arndtzén har mött två konstnärer som också deltar i Documentas satelitutställning i Afghanistans huvudstad Kabul -  Mariam Ghani och Michael Rakowitz. Båda utgår från hjärtat på Documenta: Fridericianum, byggt i slutet av 1700-talet och Europas första öppna, offentliga museum. Hör också den egyptiske konstnären Wael Shawky som, för två år sedan, påbörjade en serie filmer om korstågen, ur ett arabiskt perspektiv. Och den libanesiske konstnärer Rabih Mroué som både i sin föreläsning och installation på Hauptbahnhof analyserar i detalj mobilfilmade klipp från folkresningen i Syrien. På Documenta13 kretsar mycket av konsten kring historien. Den kanadensiska konstnären Janet Cardiff tar i sitt verk avstamp i den gamla centralstationen i Kassel och specifikt från spår 13 där transporter till Auschwitz och Theresienstadt avgick i början av 40-talet. I tyske Clemens von Wedemeyers videoninstallation Rushes tas man till Benedictinerklostret Breitenau strax söder om staden. En plats som bär på många lager av 1900-talshistoria. Före andra världskriget var Breitenau ett av de första koncentrationslägren. Under andra världskriget döptes det om till arbets- och uppfostringsläger. Efter kriget blev det en ungdomsvårdskola för flickor. Därefter har det varit öppen psykiatrisk anstalt, och historisk minnesplats. På Documenta 13: Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

dOKUMENTA (13) - världens viktigaste konstutställning?

Fredrik Wadström har följt det uppmärksammade fallet Magnitskij som handlar om handlar maktspel på elitnivå, korruption och brutal död. Dessutom: unga pianister drillas allt hårdare - håller attityden till elitsatsning på barn på att förändras i Sverige? Och så funderar Gunnar Bolin på de europeiska populistpartiernas förakt mot eliten. Sergej Magnitskij var en av Rysslands ledande affärsjurister. Han avslöjade hur höga chefer inom ryska polisen hade stulit över 1,5 miljarder svenska kronor ur statskassan. Efter avslöjandet fängslades  Magnitskij, själv anklagad för skattebrott och 2009 dog han efter sviterna av en misshandel. Fredrik Wadström har mött teatermänniskor på den lilla källarteatern Teatr Doc i Moskva som spelat pjäsen om Magnitskij i snart två år och hör den amerikanska affärsmannen, Magnitskijs före detta kollega, som åker världen runt och lobbar för att fallet ska få ett rättvist slut. Hör också William Browder, delägare i investeringsbolaget Hermitage Capital som Sergej Magnitskij arbetade på uppdrag för och som idag åker runt i Världen och försöker förmå regeringar att stödja en svartlistning av de personer inom det ryska rättsväsendet som varit inblandade i Magnitskijs död. Kosmo undrar också om den svenska synen på elitutbildningar håller på att förändras. Nivån på unga pianister har höjts de senaste åren, tävlingarna blir allt fler och fler barn söker till skolor som Adolf Fredriks musikskola. Frilansjournalisten Cecilia Josefsson har besökt en Steinwaytävling för barn och mött pedagagoger, föräldrar och tävlande. Och så funderar Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin kring den europeiska politiska populismens förakt mot eliten. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Kosmo om eliten och elitismen

Europa befinner sig i kris. Inte bara ekonomiskt utan hela EU-projektet blir allt mer ifrågasatt. Kosmo har varit i Belgien, där den europeiska konstbiennalen Manifesta i år har förlagt sin verksamhet i den gamla gruvorten Genk. Valet är av plats betonar det moderna Europas framväxt, men också den kol- och stålunion som var grunden till dagens EU. I en övergiven byggnad i staden Genk, i ett av  Belgiens gamla gruvdistrikt inte långt från EU-byråkratins centrum i Bryssel, invigs den här helgen konstbiennalen Manifesta 9. Genk blev en modern stad på 1800-talet. Idag finns bara spåren av den gamla kolindustrin kvar och Manifesta som gjort till sin grej att på varje utställning ta fasta på just platsens specifika historia och politiska samtid, tar den här gången ett ännu tydligare grepp om just historien, närmare bestämt industrialismen och det som var EU:s vagga: kol- och stålunionen. Temat i år är ”det modernas djup” och utställningen är uppdelad i tre delar: en del med samtidskonst, en del med modern konst och så en del som mycket konkret återvänder till kulturarvet, i det här fallet den belgiska kolgruvans kulturarv.  Hedvig Weibull åkte dit och mötte konstnärer och kuratorer. Kosmos Cecilia Blomberg har träffat EU-förespråkaren Per Wirtén som argumenterar varför det mångfacetterade Europa är en utmaning och inte ett hot. Han betonar också att EU-tanken föddes ur skräcken för Europa efter de krig som härjat kontineten under 1900-talet första hälft. För första gången sedan EU bildades och också för första gången sedan Euron infördes talas det nu på allvar om möjligheten eller kanske risken att en nation lämnar samarbetet. Landet är Grekland och vår kulturkorrespondent Gunnar Bolin var där häromveckan. Då passade han också på att fråga de han träffade, hur de ser på Europa och vad som  skulle hända om Grekland lämnade EU. Och så minns Fredrik Wadström vilka skräckscenarior som målades upp i samband med utvidgningen österut och funderar vidare kring de mentala gränser som flyttas när vi försöker förstå Europakartan och vem som är vem både innanför och utanför dess gränser. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Europatanken - om historien, krisen och kulturen

Kosmo har varit i Lettland där ryskans status har blivit ett politiskt slagträ, sett Belarus Free Theatre spela Shakespeare på vitryska i London och varit i Rwanda där kineserna exploaterar språk och kultur. När sovjetunionen föll uppstod 15 nya länder och språkfrågan kom snabbt att bli politiskt laddad när de nya nationerna skulle byggas upp. Ryskan status som maktspråkt har ifrågasatts på de flesta håll - men med ett tydligt undantag  - Vitryssland. I Belarus, eller Vitryssland som landet kallas på svenska, är ryskan fortfarande förknippat med makten och vitryskan med den oppositionen som motsätters sig Lukasjenkos diktatur. När den numera världskända vitryska teatern Belarus Free Theatre uppträdde på den pågående internationella teaterfestivalen Globe To Globe i London så var det en stor sak att just vitryskan, som kommit att förknippas med oppositionen, hördes från scenen på the Globe Theatre. Sedan ett och ett halvt år tillbaka lever den konstnärliga ledningsgruppen, som består av Nikolaj Chalezin och Nalia Koliada, i exil och hotas av fängelse om de återvänder till Vitryssland. Men de flesta av skådespelarna bor fortfarande kvar i den vitryska huvudstaden Minsk och åker därifrån ut på gästspel i världen. Fredrik Wadström har mött dem i London. I februari i år var det folkomröstning i Lettland där man röstade om huruvida ryskan skulle bli ett officiellt språk eller ej. Svaret blev ett rungande nej och har förstås sin historiska förklaring. Lettland ingick i Sovjetunionen mellan 1944 och 1991 och ryskans ses av månnga som "ockupantspråket". Idag är över 30 procent av befolkningen ryskspråkiga. Den lettiske TV-profilen och komikerna Viesturs Dulle, som initierade en bojkott av folkomröstningen, säger att det  uppstått två parallella informationssamhällen, med separata tidningar, tv-program och andra medier, där man pratar om varandra men inte med varandra. Lite som ett dysfunktionellt äktenskap.  Frilansjournalisten Per Shapiro som har lång erfarenhet från landet har varit i Lettland för att ta reda på varför språkfrågan dök upp just nu. Och så har Kosmo varit Rwanda. I Afrika har kinesiskan blir ett vanligare inslag i många länder i takt med att kinesiska företag etablerar sig på kontinenten. Men det är inte bara inom näringslivet som Kina försöker slå sig fram utan man vill även exportera den kinesiska kulturen. Idag har man öppnat 25 Konfuciusinstitut öppnas runt om i Afrika. Där får man lära sig allt från Kung Fu, kinesisk historia och till det kinesiska språket. Marcus Hansson och Peter Bjurbo besökte ett Konfuciusinstitut i Rwandas huvudstad Kigali. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Marie Liljedahl

Språklig imperialism och utsatthet

Kosmo blickar in i historiens giftskåp. Om mörka historier som möter dagens ljus. Om upptäcktsresares och antropologers etnocentriska världsbild och om hur en ny tids resande kräver en omvärdering av vi och dem. Under andra världskriget efter Pearl Harbor internerades       120 000 japanska immigranter i läger på avskilda platser. I författaren Julia Otsukas bok When the emperor was divine får vi läsa om detta stycke mörk amerikansk historia, en historia som hon fann hos sin egen familj. Boken har gjort att hon kan leva av sitt författarskap. Den tycks ha fyllt ett hål i den amerikanska historieskrivningen och köps in av många skolor och universitet som kurslitteratur. Marie Lundström har varit i New York och mött Julie Otsuka. I höst kommer hennes andra bok Vi kom över havet på svenska. Där berättar hon historien om de så kallade picture brides - unga japanskor som kom till USA i början av 1900-talet i hopp om ett bättre liv. Kosmo har också varit i Paris och på konsttriennalen Intense Proximety på Palais de Tokyo. Utställningen ifrågasätter hur världen har upptäckts och hur vi skapat hierarkier av vi och dem, samtidigt som den fokusera på den värld vi lever i idag, där den mänskliga rörligheten sker utifrån andra villkor och där nya relationer måste skapas. Utställningens chefskurator Okwui Enwezor har inspirerats av en bok om den franska socialantropologen Claude Levi-Strauss och hans kritik av det tidiga 1900-talets antropologiska synsätt, och en händelse i händelse i Paris vintern 2006, då en högerextrem organisation satte upp ett soppkök för Paris hemlösa och serverade grissoppa – en soppa som uteslöt en stor del av stadens befolkning. På konsttriennalen på Palais de Tokyo visas verket The Wedding Room av Meschac Gaba från Benin och Rotterdam. Meschac Gaba passade på att arrangera sitt eget bröllop samtidigt som han var inbjuden till Stedjlik museum i Amsterdam år 2000. Resultatet ställs ut på fotografier och montrar på samma sätt som föremål brukar presenteras på etnografiska museer. Meschac Gaba är numera ett välkänt namn på den internationella konstscenen. Genombrottet kom med hans Museum of Contemporary African Art där ett av rummen är Vigselrummet. "En av tankarna med mitt samtida afrikanska museum är att just visa upp vad det samtida Afrika är. Och det kan lika gärna finnas här i Europa. Det handlar om att ta sig ur schablonerna om ett Afrika sett med antropologernas blick", berättar han för Cecilia Blomberg när hon möter honom i Paris. Och så har Maria Edström läst boken Give me my father’s body - The Life of Minik, the New York Eskimo,  skriven av Kenn Harper. Boken handlar om Minik som 1897 kom med sin far och fyra andra inuiter till New York med skeppet Hope för att föras vidare till American Museum of Natural History. Det var upptäcktsresaren Robert E Peary som kommit på ”snilleblixten” att de kunde visas upp på museet, studeras och bidra till forskningen. Alla utom Minik dör och som senare i livet får veta att hans fars skelett ställs ut i en monter på museet. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Historiens giftskåp

I 80 länder och territorier runt om i världen är homosexualitet en kriminell handling. På många håll går utvecklingen framåt - i veckan antog Argentina världens mest liberala lag angående transpersoners rättigheter, Chile införde en hatbrottslag och USA:s president Obama gav sitt stöd för samkönade äktenskap. Men många av världens HBTQ-personer ses fortfarande som kriminella. Kosmo möter fotografer, författare och aktivister som sätter fokus på frågan. I februari i år klubbade den ryska femmiljonerstaden Sankt Petersburg igenom en lag som förbjuder ”propaganda för homo-, bi- och transsexualitet samt pedofili”.  Sankt Petersburg är det fjärde ryska länet som driver igenom en ”anti-gaylag” på några månader. Lagen riskerar inte bara att slå mot HBTQ-rörelsen i staden utan också mot det samtida kulturlivet. Fredrik Wadström har mött den amerikansk-ryska författaren Masha Gessen som själv är öppet lesbisk och som bland annat  uppmanat Madonna att bojkotta en kommande konsert i Sankt Petersburg. Han har mött  de svenska konstnärerna Annika Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg, vars verk State of mind dokumenterar HBTQ-livet i staden och dessutom besökt organisationen Coming Out där Petersburgs gay-aktivister försöker förstå hur den nya lagen kommer att tillämpas. WHO’S NEXT? heter en fotobok gjord den danska fotografen Charlotte Haslund-Christensen. Idén till boken fick hon när hon chockad insåg att homosexualitet är kriminellt i stora delar av världen. Hon uppmanade då danska homosexuella att komma till en polisstation i Köpenhamn och lät dem där fotograferas som brottslingar. ”WHO’S NEXT? är en solidaritetshandling och ett symboliskt stöd”, säger hon. Boken har formatet av en liten svart låda och är tänkt att kunna smugglas in i länder, förbi censur och fördomar där HBTQ-personer kriminaliseras. Mia Gerdin träffa de Charlotte Haslund-Christensen på Hasselblad Center i Göteborg. Vår kulturkorrespondent Gunnar Bolin ställer frågan hur Europas högervindar påverkar situationen för HBTQ-personer. I helgens val i Grekland fick det ultranationalistiska partiet Gyllende gryning nästan 7 procent av rösterna och i Serbien har läget för HBTQ-personer länge varit kritiskt. Homosexuella är "värre än grisar och hundar", har Zimbabwes president Robert Mugabe sagt. I Uganda mördades gayaktivisten David Kato för drygt ett år sen. Och dödsstraff för homosexuella i Uganda har ännu inte helt försvunnit från debatten. Just Afrika är en kontinent där det i många länder är kriminellt att vara homosexuell. Margareta Svensson har tittat närmare på Afrika och en aktuell händelse i Sydafrika. I veckan när den sydafrikanska fotografen Zanele Muholi kom tillbaka till hemmet i Kapstaden från en utlandsresa, upptäckte hon att det hade varit inbrott i lägenheten. Hårddiskar, minneskort och kameror som var bestulna och fem års arbete var borta. Det var uppenbart att det var Zanele Muholi personligen och hennes arbete som inbrottstjuven eller tjuvarna ville komma åt.  Zanele Muholi lever självi ett förhållande med en annan kvinna och dokumenterar HBTQ-personers vardag och erfarenheter med sin kamera.  Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl Bonusmaterial:

Kriminaliserad sexualitet

Hur påverkar stadsbilden de som bor där och kan kulturen förändra något på djupet? Kosmo går på Berlinbiennalen som vill förändra världen, besöker Tirana, Albaniens huvudstad, där konstnären och borgmästaren lät måla om stadens fasader, möter aktivisten som tar bort rasistiska budskap i stadsbilden och går på stadsvandring i stadsdelen Queens i New York. En konstutställning som väckt stor uppmärksamhet långt innan den öppnade är årets konstbiennal i Berlin. Utställningen som har fått titeln Forget Fear har som ambition att inte bara spegla samtiden utan också gripa in i och förändra den. Kuratorn och konstnären Artur Zmijewski proklamerade att biennalen inte skulle ställa frågor utan ge svar. När utställningen öppnades lät man olika Occupy-rörelser hålla i presskonferensen och de uppmanade journalisterna att propagera för en bättre värld och ifrågasätta det kapitaliska systemet. Kosmos Mårten Arndtzén har tittat närmare på ett av projekten, som förändrar stadsrummet på ett högst handgripligt sätt. Konstnären Nadja Prlja låter bygga en mur mitt över Friedrichstrasse där det rika och fattiga Berlin möts. 2000 valdes konstnären Edi Rama till borgmästare i Albaniens huvudstad Tirana. Staden var förfallen och efter kommunismens sammanbrott rådde totalt kaos, mark hade annekterats och svartbyggen hade poppat upp över hela staden. Edi rama lät riva svartbyggena, återintog parkerna och bjöd in konstnärer för att måla om stadens gråa fasader. Edi Rama blev internationellt uppmärksammad och fick flera utmärkelser, bland annat utvald till världens bästa borgmästare 2004. Men Edi Rama har också fått kritik för att han mer brytt sig om stadens yta än dess innehåll. Frilansjournalisten Karine Mannerfelt har återvänt till Tirana och träffat Edi Rama för att hur han ser på relationen konst och politik. I Berlin finns också Irmela Mensah-Schramm, en pensionerad lärare som i 25 år har gjort det till sin livsuppgift att ta bort rasistiska budskap i stadsbilden. Beväpnad med sprayfärg och skrapkniv har hon rensat sin hemstad Berlin och andra platser i Europa från klistermärken och klotter som har rasistiska, antisemitiska och homofoba budskap. För att visa folk vad hon hittar arrangerar hon sen utställningar runt om i Europa. En av de senaste hade hon i stadshuset i Kreuzberg, Berlin. Frilansjournalisten Daniel Breece följde med henne ut på stan. På Guggenheimmuseet i New York pågår just nu ett projekt där man besöker staden New Yorks fem buroughs: Manhattan, the Bronx, Brooklyn, Staten Island och Queens. På varje ställe har konstnärer, arkitekter eller musiker fått i uppgift att skapa still spots - stilla platser i den brusande staden. Vår kulturkorrespondent Gunnar Bolin har träffat curatorn David van der Leer på ett av hans projekt ute på stan närmare bestämt i Jackson Heights i Queens. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Konsten att styla en stad

I Kosmos tredje program från Australien tar vi oss till Melbourne som är landets näst största stad och som ofta beskrivs som Australiens kulturella centrum. Sedan mitten av 90-talet har staden växt betydligt, till stor del på grund av invandring från andra länder. Författaren Nam Le kom själv till Australien som litet barn och båtflykting.  Idag är han en internationellt hyllad författare och skribent, känd genom debutboken Båten.   -Det finns en sorts förväntan på dig som invandrare, säger han, något som gjorde att när jag som ung pratade om hur mycket jag tyckte om att läsa och skriva, svarade mina föräldrar med att säga: det där är nog bra, men satsa på matte och naturvetenskap istället, för du kommer ju ändå aldrig kunna tävla med dem som haft engelska som modersmål. -Som författare handlar det om att inte fastna i förenklade bilder av motsättningar; ett vi och ett dem, av offer och förövare. Vi är alla motsägelsefulla individer och det gäller även rasismen. Det finns olika sorters rasism, vissa mer möjliga att förlåta än andra. Men det är därför fiktionen är viktig, genom den kan du ju skildra alla de här lagren av mänsklighet, säger Nam Le. Kosmo har också träffat Deborah Zion vars egen familj är judisk och kom till Australien på 30-talet. Idag är Deborah Zion forskare vid Monash University i Melbourne och har bland annat studerat hälsa hos flyktingar i Australien. -Landet har en rasistisk historia, inte minst i förhållande till den asiatiska befolkningen och till urbefolkningen. Men i Australien handlar det inte så mycket om etnisk tillhörighet, det är inte som i USA. För oss är det mer en fråga om flyktingvågor och rädsla. Varje ny grupp som kommer får det svårt, sen kommer en annan grupp och så går det på, i någon sorts 20-årsvågor. Men Melbourne är en smältdegel, vi har den högsta andelen etniskt blandade äktenskap i världen, säger hon. Och så har Kosmos Cecilia Blomberg träffat Aaron Seeto, chef  för 4A Centre for Contemporary Asian Art, ett ickekommersiellt konstgalleri i Sydneys Chinatown. Det bildades för 16 år sen av konstnärer med asiatisk bakgrund för att fokusera på just den asiatiska samtida kulturens närvaro i landet. Australien ligger ju egentligen i Asien och folkförflyttningar och mångkulturalismen hör till historien.   -Vi vill att människor, när de tänker på Australien, också ska ha med sig bilden av det asiatiska. Det är en stor del av landet, säger Aaron Seeto. Reporter och programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Australien del 3 - om Melbourne, Nam Le och mångkultur

På mindre än ett år har Burma blivit ett öppnare samhälle. Hundratals politiska fångar har släppts, cesuren har lättat och i början av månaden, i ett fyllnadsval, vann den politiska ikonen Aung San Suu Kyi nästan alla parlamentplatser som var möjliga att vinna. Det handlar om ett marginellt politiskt utrymme, men det har stort symbolvärde. Kan man lita på den goda viljan hos militären som styrt landet med järnhand i 50 år? Och hur påverkar det som sker det konstnärliga klimatet? För bara något år sedan satt många av Burmas ledande författare, musiker och journalister fängslade i militärjuntans fängelser. Andra befanns sig utomlands i exil. Nu pågår en försiktig öppning i Burma - oppositionspartiet NLD får verka fritt, poltiska fångar har släppts och personer som levt i exil har för första gången på över tjugo år möjlighet att återvända till sitt land. Vad har den nya öppenheten fått för konsekvenser? Hur har årtionden av censur påverkat landets kulturutövare? Det var några av de frågor David Isaksson sökte svar på under sin resa i Burma. Han träffade hiphopare, tjejband, hårdrockare ,författare, konstnärer och komiker. En sak hade de alla gemensamt - den dagliga kampen mot censuren. Win Maw är en av Burmas mest kända musiker. Han föddes 1962, samma år som militären tog makten i landet, och hans liv har kommit att tätt vävas samman med Burmas samtidshistoria. Win Maws musik och politiska engagemang har inneburit att militären hela tiden har haft ett öga på honom. På toppen av sin karriär fängslade han i sex år för att ha spelat en regimkritisk tolkning av Stairway To Heaven och sedan dess har det blivit ytterligare långa perioder av fängelse och tortyr.  I januari i år släpptes Win Maw tillsammans med 650 andra politiska fångar. Frilansjournalisten Ulrik Peterson träffade honom i Rangoon. Kosmos Fredrik Wadström funderar över hur det kommer sig att Aung San Suu Kyi blivit något så ovanligt som en fiktiv person under sin levnad. Inte minst i filmer som Skugga över Rangoon och den bioaktuella The Lady. Det politiska tövädret i Burma har också medfört förväntningar på landets framtid. Både inne i landet och från omvärlden. Många är nyfikna på det tidigare stängda landet och antalet turister ökar ständigt, samtidigt som investerare står i kö för att bli en del av framgångssagan.  David Isaksson fortsatte sin resa i Burma i turisternas fotspår och frågade bland andra författaren, dissidenten och den före detta politiske fången U Win Tin hur han ser på sanktionerna och turismen. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Burma - om förtryck, fiktion och framtid

Aboriginerna och Torres Strait Islanders har funnits i Australien i minst 40 000 år. Men efter att européerna koloniserade kontinenten blev deras historia brutal och sorglig. Den handlar om brutna släktband, utbredd alkoholism och problem med sjukdomar och ren undernäring. Men idag finns en ny generation med aboriginska rötter som kämpar för rätten till sin historia, sitt land och det märks tydligt inom kulturen. 1967 blev landets urbefolkning officiellt fullvärdiga australiska medborgare, först 2008 fick de en offentlig ursäkt för den brutala behandling de fått utstå genom historien - inte minst det som benämns "den stulna generationen", de aboriginska barn som tvångsomhändertogs ända in på 1970-talet för att få en ”vit” uppfostran. Idag tillhör aboriginsk konst, dans, film och teater de starkaste och mest vitala kulturyttringarna i Australien. Och då handlar det inte bara om traditionellt måleri och rituella danser, utan även som en självklar del i samtidskulturen. Cecilia Blomberg har bland andra träffat Hetti Perkins som har satt den aboriginska bildkonsten på världskartan. Hetti Perkins är dotter till medborgarrättsaktivisten Charlie Perkins och hon har förenat det politiska arvet efter sin far med ett passionerat konstintresse. Konsten är ett sätt att läka såren efter den hårda historia vårt folk fått genomleva.  Det handlar om att inte glömma övergreppen, utan om att hitta en egen inre styrka att gå vidare. Och det handlar om rätten att få definiera sig själv, sin egen historia och sin egen framtid, säger Hetti Perkins.  Hetti Perkins har också gjort tre dokumentärfilmer om aboriginsk konst tillsammans med Warwick Thornton. Dokumentärfilmerna Art + Soul är en resa rakt in i öknen, in i storstäderna, in i aboriginernas och Torres Strait Islanders konstvärld och historia. Och filmerna som visades på SVT i vintras visar just på kraften i den här konstscenen. Cecilia Blomberg träffade också Warwick Thornton vars film Samson och Delilah belönades med Caméra D'or för bästa debutantfilm i Cannes 2009. Han ser sig själv som en del i den aboriginska konsttraditionen där filmrutan är lika relevant för att skapa konst som en tom målarduk.  Han skulle aldrig göra en film om det vita Australien, säger han.  Han vill berätta sitt folks historia och menar att just filmens berättarspråk gifter sig särskilt bra med aboriginernas långa muntliga berättartradition. Desutom har Anneli Dufva träffat regissören Benedict Andrews  och dramaturgen Tom Wright, för att få deras syn på landets dubbla historia. Programledare och reporter: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Australiens urbefolkning - om kulturen, en mörk historia och motstånd

Sydney är Australiens största och äldsta stad och en kosmopolitisk sådan, präglad av såväl de australiska urinvånarna, aboriginerna, som av de senare årens invandring från de asiatiska länderna och förstås av sitt europeiska arv. Kosmos Anneli Dufva och Cecilia Blomberg portätterar staden med hjälp av några av stadens kulturpersonligheter. Delia Falconer är en av några handplockade författare i Australien som fått i uppdrag att skriva en personlig essäbok om sin hemstad och hennes hemstad är just Sydney. Hennes bok Sydney var en av 2010 års mest hyllade böcker i Australien. Den handlar om de första kolonisatörerna med James Cook i spetsen, om de aboriginer som bodde där först, om stadens tillväxt, om förorterna, mord och rättsfall.  Sydney förknippas med party, surfing och ett bakåtlutat liv. Staden anklagas för hedonism och ytlighet, säger Delia Falconer, men under den glättiga ytan finns ett betydligt större djup. Cecilia Blomberg träffade Delia Falconer i en av hennes favoritparker i stadsdelen Elisabeth Bay, nedanför en av Sydneys numera välrestaurerade kolonialpalats, Elisabeth Bay House, hem åt en av de tidiga guvernörerna Alexander Mcleay. De går till en av parkens två grottor som var ursprungsbefolkningens boplatser.  Claudia Karvan har kallts för "the face of Australian drama" och hon är extremt folkkär.  Hon blev tidigt upptäckt och gjorde sin första film redan som åtta-åring. När hon var fjorton fick hon en stor roll mot Judy Davies i filmen High Tide och sedan dess har det bara rullat på. Men med tiden kände hon att hon ville mer än att bara spela, och genom producenten John Edwards blev hon uppmuntrad att tänka vidare kring egna idéer - och det var så fröet till en av Australiens mest populära TV-serier Love My Way såddes, där hon också spelar en av huvudrollerna Frankie Page. Anneli Dufva mötte henne i Sydneys Hyde Park. På Sydney Theatre Company är Cate Blanchett och henns man Andrew Upton konstnärliga ledare sedan några år tillbaka. Anneli Dufva begav sig dit och träffade dramaturgen Tom Wright. ”Kulturen har en svag ställning i jämförelse med sport eller fysiska utmaningar. Teatern förknippas med de styrande klasserna, med tjänstemän - något som står i motsats till det hårda liv, den kroppsliga styrka som krävdes för att klara sig i detta nya land", berättar han. Vägg i vägg med Sydney Theatre Company ligger Bangarra Dance Theatre, en av få australiska kulturinstitutioner som både tillhör de konstnärligt vassaste i landet och dessutom bara har personer anställda med rötter i Australiens ursprungsbefolkning. För många som jobbar där, som för Daniel Riley Mc Kinley, har arbetet med danskompaniet inneburit att de hittat sina egna rötter. Därför har han tagit in namnet Riley - ett namn som kommer från hans aborginska rötter berättar han för Cecilia Blomberg. Kosmo har dessutom träffat konstnären och musikern Reg Mombassa. Gruppen Mental as anything blev populära på 80-talet i Australien och Reg Mombassas bilder nådde ut till en stor publik när de hamnade på Surfmärket Mambos t-shirtar. Hans karriär har kantats  av många  kontroverser. Reg Mombassa gillar att provocera och han driver gärna med religion, sex och nationella symboler. Programledare: Anneli Dufva och Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Sydney - om rötter, rörelse och roller

Skuldkrisen i Europa har lett till stora och många folkliga protester. Krisens orsaker och vägen ur har många uttolkare. Men vems röster blir hörda och vad kommer krisen lämna efter sig? Sommaren 2011 uppmärksammade Spaniens proteströrelse stort. De indignerade, som de kallade sig, hämtade inspiration från den arabiska våren och protesterade mot politikernas oförmåga att göra något åt krisen. ”Det är som om ett snötäcke lagt sig över oss, och vi har tystnat" skrev Javier Marias, en av Spaniens mest kända författare, i en kolumn i vintras. Lotten Collin har återvänt till Spanien och mött Javier Marias i ett samtal om vad krisen gör med Spanien, spanjorerna och ett författarskap. ”Det finns anledning att tro på en bättre värld”, budskapet upprepas i en Coca-Cola reklam specialgjord för Portugal. Portugal har fått mycket beröm på sistone efter att ha utfört hårda nedskärningar som EU, IMF och den europeiska centralbanken har krävt. Samtidigt som allt fler lever på marginalen är regeringens budskap att det de ska tänka positivt om framtiden. Robin Olin åkte till Lissabon för att höra hur den unga generationen identifierar sig med ”det krisande landet på rätt väg”. Gunnar Bolin har varit på det anrika universitetet i Bologna och träffat Ilari Porciani som är professor i samtidshistoria. Hur har universiteten drabbats av de ekonomiska nedskärningarna i Italien? Folk i det här landet har under Berlusconis tid hela tiden fått höra att kultur inte är värt någon ting och universiteten är inte värda någonting. Nu kan man börja ana nya tongångar, men vi måste också förändra oss och bli mer internationella, säger professor Iliari Porciani. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Marie Liljedahl

Krisens röster - om folkliga protester och intellektuellas ansvar

Kosmo handlar om Jesusgestalten. Vem skulle han vara idag och hur får man gestalta honom? James Frey är kanske mest känd för ha suttit hos en kränkt Oprah Winfrey och förklarat varför han ”ljugit” i sin bok Tusen små bitar. TV-stjärnan Oprah Winfrey hade verkligen gillat  James Freys bok och hösten 2005 blev boken utvald till Oprah´s Book Club, vilket ledde till toppnoteringar för James Freys roman på New York Times bästsäljarlistor. Boken som marknadsfört som helt sann och självupplevd visade sig bitvis vara god fiktion. Frey hotades att stämmas, jagades av paparazzifotografer och kände sig tvingad att med sin familj lämna landet och leva i Europa under en period. Nu är han åter aktuell med romanen Sista testamentet, där han tagit på sig uppgiften att skildra en slutgiltig version av en Messias han själv skulle kunna tro på. En Jesusgestalt på New Yorks gator, utrustad med samma övermänskliga krafter som den Jesus vi känner från Nya Testamentet. Men Freys Jesus är drogliberal, bisexuell, med en uteliggares attribut och med ett kärleksbudskap som inte på något vis utesluter ett vilt, fritt sexliv. Marie Lundström har träffat James Frey på plats i New York, där han jobbar och bor. Patricia Lorenzoni är idéhistoriker vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Mama Dolly - bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien. Anneli Dufva tog tåget till Göteborg för att träffa henne och höra hennes tankar om moderskap, kön, helighet och om Jesus som gestalt. Hur förhåller man sig till bilderna av Jesus ur ett feministiskt perspektiv? 1989 var startskottet för en av vår tids mest långdragna konststrider. Konstnären Andres Serrano hade placerat ett litet plastkrucifix med Jesus i en behållare som han fyllt med sin egen urin. Fotografiet har kantats av konstpolitiska bråk och skandaler, inte minst i Serranos hemland USA där frågan nått ända in i senaten.  Så sent som förra året vandaliserades också fotografiet på en utställning i Avignon i södra Frankrike. Anders Serrano som själv är född katolik har sagt att han gjorde Piss Christ som en kommentar till hur religion så ofta missbrukas. Cecilia Blomberg berättar Piss Christs historia. Och så rapporterar Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin från Zürich där Elfride Jelinek har haft världspremiär med sin tolkning av en av de stora klassikerna: Faust. Prodgramledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Jesus - Messias på Manhattan och Kristus som konst

Slutade sändas 2012. Kulturmagasin med internationell utblick. Programmet rör sig i gränslandet mellan kultur- och samhällsfrågor, samlar både svenska och internationella röster och förhåller sig både till debatter och festivaler. Ansvarig utgivare: Elin Claeson Hirschfeldt

hubhopper

Kulturradion: Kosmo

hubhopper