1985 fick den lysande recensioner, den absurda novellsamlingen om sammanbrott på kontor och färger som inte finns. Nu kommer "Den maniska krokodilen 2.0" ut. Det finns hålrum mitt i vardagen. Tillvaron ställs på ända. Ingela Norlin var 26 år då hon debuterade och hon var inspirerad både av reklambranschens korthuggna språk och surrealistiska franska författare som Henri Michaux. Trots lovorden blev det ingen uppföljning. Titeln "Den maniska krokodilen" hittade författaren Stig Larsson på. Katarina Wikars hälsar på hemma hos Ingela Norlin, som numera ägnar sig åt arkeologiska fornminnen. Hur skriver man en absurd novellett egentligen? Och kan det bli fler nu nära 40 år senare? Som uppläsare hör vi Ingela Norlin själv, Melinda Kinnaman och Ludvig Josephson.

Kulturreportaget i P1

Åttiotalets kultbok "Den maniska krokodilen" återuppstår – möt författaren Ingela Norlin

P1 Kultur tar sig an den hyllade tv-serien "Succession" på HBO om den stenrika, dysfunktionella familjen Roy och deras medieimperium. Den hyllade TV-serien "Succession" är nu inne på sin tredje säsong. Vi belyser seriens komplexitet utifrån tre olika kritikerhåll - hör psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, tv- och filmkritikern Emma Engström, och Birgitta Forsberg, författare och ekonomijournalist på Svd. Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

Stenrik och dysfunktionell – möt familjen Roy i tv-succén "Succession"

Den amerikanska författaren Lisa Taddeo har följt upp sin reportagebok Tre kvinnor från 2019 med debutromanen Djuret. Lisa Bergström har intervjuat henne. Boken handlar om Joan som lämnar New York efter att en älskare tagit sitt liv och bosätter sig utanför Los Angeles för att försöka bli av med ensamheten. För mig handlar boken mer om förlust och sorg, än vad den handlar om kvinnliga sexualitet eller mäns förtryck, säger Lisa Taddeo. Lyssna på hela reportaget av Lisa Bergström.

Lisa Taddeo: ”Djuret” handlar mer om sorg än sex

Författaren Kerstin Strandberg har påverkat svenskt kulturliv på avgörande vis, men förmodligen utan att du visste det. Möt henne i ett reportage av Anna Tullberg Kerstin Strandberg är en av de som varit med och banat väg för att kvinnor ska kunna ägna sig åt konstnärliga yrken på samma villkor som männen. Hon är en egensinnig och skarp stilist och modernist, som under sitt yrkesliv ofta valt att hålla sig dold i kulisserna. Hennes skildring av kreativ kris "Skriv Kerstin skriv" från 1978 är en feministisk klassiker. Tidigare i höstas fyllde hon 89 år och passade då på att ge ut en ny roman "Liten historia - stor kyss". Anna Tullberg har varit hemma hos Kerstin Strandberg och pratat om skrivande då och nu.

Kerstin Strandberg – en pionjär bland undangömda berättelser

Dokumentären "Earth: Muted" handlar om tre kinesiska familjer från Hanyuandalen i södra Kina, en päronodlare, en körsbärsbonde och biodlarfamilj. Alla förhåller de sig till bidöden som drabbat dalen. Bristen på bin har gjort päronodlaren Cao till expert på handpollinering. Med hjälp av en fjäderpensel vidröra han blomma efter blomma, det jobb som pollinerande insekter normalt gör. Han har stannat kvar i dalen som drabbades av bidöden redan på 60-talet, medan flickan JingJings familj har tagit sina 250 bikupor och flytt hundratals mil bort, till trakter dit insektsgifterna ännu inte nått. Hos körsbärsbonden Ye som bor högre upp i bergen som omger dalen, finns det än så länge vildbin kvar. Arbetet med dokumentärfilmen "Earth: Muted" inleddes redan för tio år sedan och bygger på ett slags grupparbete där alla inblandade haft olika roller. Men bara EN av de tre regissörerna har varit på plats med kameran i Hanyuandalen i södra Kina. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj träffade alla tre: Mikael Kristersson, Åsa Ekman och Oscar Hedin Hetteberg i en 1700-talsträdgård på Långholmen i Stockholm bland fruktträd och blommor. Åsa Ekman är en av de tre regissörerna till dokumentären Earth: Muted. I tio år har arbetet med filmen pågått. Oscar Hedin Hetteberg var alltså den som kläckte själva idén om att skildra bidöden i Kina medan Åsa Ekmans roll var att gå igenom materialet och strukturera den här berättelsen om TRE olika familjer i en dalgång i södra Kina. Hur de på olika sätt förhåller sig till den ekologiska katastrof de befinner sig mitt i. Men den som faktiskt åkte iväg med kameran till Kina var alltså naturfilmaren Mikael Kristersson. Han har tidigare gjort festivalhyllade filmer som Falkens öga och Pica Pica. Med hjälp av en tolk fick han möjlighet att följa de tre familjerna i deras vardag, ända in i grenverket. Yes familj bor uppe i bergen där det fortfarande finns vildbin som pollinerar körsbärsträden. Familj nummer två: Päronodlaren Cao, bor längre ner i Hanyuandalen där bekämpningsmedlen redan på 60-talet slog ut bina och han och frun började handpollinera sina fruktträd med små fjädervippor. När jag ser de första bilderna på hur Caos arga fru står på en gren uppe i päronträdet och gör binas jobb med att flytta pollen mellan blommorna med en liten fjäderpensel, tror jag inte mina ögon. Jag läste ju om det här i den norska författaren Maja Lundes bok Binas historia och trodde det var science fiction. Men det pågår här och nu. Den tredje familjen har tagit sina 250 bikupor flera hundra mil bort från gifterna i dalgången. De har blivit ett slags biodlarnomader som flyttar runt mellan blommande ängar i bergen. Men det är bara mamman och pappan och bina som reser omkring. Deras åttaåriga dotter JingJing bor kvar nere i dalen med morföräldrarna. Jag har stämt träff med de tre regissörerna till dokumentären Earth: Muted bland fruktträden, just vid bikuporna på Stora Henriksvik på Långholmen i Stockholm. En 1700-talsträdgård full av rosa, gula och röda dahlior, ringblommor och rosenskära. Men det visar sig att bina är döda. Det är lätt att tolka det som ett dåligt tecken när jag och de tre regissörerna: Åsa Ekman, Mikael Kristersson och Oscar Hedin Hetteberg, ses för att prata om bidöden i Kina. Och när jag frågar om filmens titel, varför de valt den, dränks våra röster av flygplan, på väg in mot Bromma flygplats. Inte heller här i den idylliska trädgården på Långholmen, bland noggrant utvalda 1700-talsväxter går det att glömma den moderna världen. Mikael Kristersson försöker i dånet från flygplanen, lägga till att titeln också förhåller sig till Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962, miljöklassikern som precis kommit i en ny svensk utgåva. För klimatfrågan är mer aktuell än någonsin och den är global. Samtidigt moraliserar dokumentären Earth: Muted inte över de kinesiska familjernas val, ska de använda de små påsarna med insektsgift eller inte? Pesticiderna går att köpa över disk på bygatan. Det ser ut som små färgglada chipspåsar. Bara att blanda ut med vatten. Den person som tydligast symboliserar det svåra valet mellan att bespruta fruktträden eller inte är körsbärsbonden Ye uppe i bergen. Filmen följer de olika personerna alldeles nära i vardagen, vid måltiderna i skjulliknande mörka kök och vi förstår att det är skördens storlek som avgör om Ye har råd att köpa mer material till sitt husbygge som verkar ha pågått i en evighet. Hans lilla son cyklar livsfarligt nära kanten på den nymurade terrassen som ännu inte har något räcke. Där pengarna avgör om hans två barn ska få en bra utbildning. Samtidigt är det ganska plågsamt att bevittna hur fruktträden duschas i pesticider. Och alldeles intill stod Mikael Kristersson med sin kamera. Regissören Åsa Ekman vill berätta om miljögifter och biologisk mångfald genom att beröra och kanske är det den yngsta personen i Earth: Muted som betalar det högsta priset för frukterna som odlas i Hanyuandalen. Åttaåriga JingJing får resa flera hundra mil i filmen för att besöka sina föräldrar på platsen där de slagit läger med sina 250 bikupor. Det regnar på tältduken när familjen återförenas framför ett musikprogram på datorn och när jag frågar regissörerna Oscar Hedin Hetteberg och Mikael Kristersson visar det sig att det är de scenerna med JingJing som berört dem mest Musiken i filmen är komponerad av Magnus Jarlbo.

"Earth: Muted" – bland fruktträd och döda bin i Hanyuandalen i Kina

Danska Jyllandspostens publicering av 12 karikatyrer av profeten Muhammed 2005 ställde frågan om yttrandefrihet på sin spets och ledde till stora motsättningar. En återkommande fråga i kulturen under 2000-talets första decennier har handlat om var yttrandefrihetens gränser ska dras. Många gånger med religionen i centrum - rätten att häda, har balanserats mot religionsfriheten och allas rätt att få praktisera sin tro. En händelse som kom att bli en oundviklig mittpunkt i den debatten var när den danska morgontidningen Jyllandsposten 2005 publicerade 12 karikatyrer av den islamska profeten Muhammed. Det här är berättelsen om hur ett dussin tecknade bilder klöv världen och ledde till både fredliga protester och terror. Reporter: Anna Gjöres

Karikatyrerna som skakade världen

Söndagen den 3 oktober 2021 omkom konstnären Lars Vilks och två poliser från hans personskydd i en bilolycka i Markaryd. I ett reportage från 2011 återvänder vi till ett av hans mest kända verk vedskulpturen Nimis. Lars Vilks var konstnären som gjort provokationen till sitt kännetecken. Långt före Mohammedkarikatyrerna hamnade hans vedskulptur Nimis i Högsta Domstolen, men svartbygget på stranden i Skåne står fortfarande kvar. Hur kan det komma sig att konst som anses olaglig ändå älskas av så många? Den frågan söker Hedvig Weibull svar på i sitt kulturreportage Lars Vilks och kampen mot Nimis från 2011.

Lars Vilks och kampen om Nimis

Söndagen den 3 oktober 2021 omkom konstnären Lars Vilks och två poliser från hans personskydd i en bilolycka i Markaryd. Vilks gärning inom konsten var omgiven av kontroverser, inte minst när han tecknade profeten Mohammed som rondellhund. Men har hans konstprojekt fått några politiska konsekvenser? Och spelar det någon roll om Lars Vilks hade en politisk agenda? I kulturreportaget Betydelsen av en rondellhund återvänder vi till 2012 när konstnären valde att åka till en högerextrem konferens i New York för att presentera sitt Rondellhundsprojekt. Ett reportage av Hedvig Weibull som sändes första gången 2012.

Lars Vilks och betydelsen av en rondellhund

Kungsholmen i Stockholm har berikats med ett författarmonument ägnat arbetarförfattaren Maria Sandel, framhuggen av skulptören Sam Westerholm. Som allt annat inom kulturlivet blev arbetet och invigningen av Maria Sandelsmonumentet fördröjda av pandemin, men nu är stenen alltså färdig och på plats, i Sankt Göransparken vid Fleminggatans slut. Skulptören Sam Westerholm är född 1947 i Finland men utbildad i Sverige och sedan länge verksam utanför Ösmo på Södertörn, och kanske mest känd för sina huvuden i olika storlekar, ofta humoristiska, som han ställt ut i stora grupperingar, men också kyrkliga skulpturer och stenreliefer, alltså stentavlor med huggna bildmotiv. Han gjorde en Ivar Lo-staty med relieftavla vid Tungelsta station på uppdrag från arbetarrörelsen, och det gjorde han så bra att han från samma håll och från Maria Sandelsällskapet samt Stockholm stad fick uppdraget att göra en stenrelief om Maria Sandel. Karsten Thurfjell har besökt Sam Westerholm ett antal gånger under 1½ år och följt hans arbete med den här stentavlan. Maria Sandel var vår första kvinnliga arbetarförfattare. Hon föddes 1870 i en fattig familj på Kungsholmen. När hon var fyra år dog hennes far och hon måste tidigt börja arbeta. Men hon ville skriva, och vid 18 då hon emigrerat till USA där hon bodde  fyra år, debuterade hon med några dikter i den svenskspråkiga tidningen Nordstjärnan. Tillbaka i Sverige gav hon trots knapp ekonomi, en svår hörselskada och en allt sämre syn ut sin första novellsamling 1908, när hon var 38. Den hette Vid svältgränsen, och beskrev tragiska kvinnoöden. Det blev sedan totalt sex skönlitterära böcker, samtidigt som hon skrev kampdikter och debattartiklar, framför allt i arbetarpressen. Hennes böcker är verkligen realistiska skildringar av hennes vardag bland de fattigaste arbetarfamiljerna, deras sorger och glädjeämnen kring sekelskiftet 1900. Hon väjde inte för något i sina skildringar, som homosexualitet, prostituerade, barnamörderskor eller pedofiler, i vilkas medvetande hon trängde in. Om det är någon man tänker på i texter om och av Maria Sandel så är det Emile Zola, också en som inte väjde för eländet. På sin tid var hon rätt känd, och efter sin död fick hon en gata på Kungsholmen uppkallad efter sig. Men när den nästa "gyllene generationen" arbetarförfattare klev fram på 30-talet, Ivar Lo, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Eyvind Johnsson, hamnade hon i skuggan. Maria Sandel är fortfarande en referens för de som gärna läser arbetarförfattare, och några av böckerna trycks om då och då. Virveln och Droppar i folkhavet går att få tag på nu, men de andra hittar man nog enklast på bibliotek eller litteraturbanken.se. Vi börjar reportaget den 22 april 2020, då Sam Westerholm får ett 1,4 ton tungt block av skånsk Bjärlövsgranit levererat till sin ateljé utanför Ösmo på Södertörn. Pandemin är en dryg månad gammal och vi gör intervjun med munskydd på oss. Två veckor senare, den 10 september 2020 är jag hemma hos Sam Westerholm igen, i hans utomhusateljé nära Ösmo, för utomhus måste man vara när man hugger i sten. Stenblocket har nu alltså fått strukturen framhuggen, och från den skrivande Maria Sandel till vänster sträcker sig tre rader med olika scener ur hennes böcker, ungefär som serierutor, om man kan tänka sig serierutor huggna i tung, grå granit. Stenen är täckt av vitt damm, men med lite vattenspolning mörknar den, blir blankare och vackert gråbrun. Man kommer faktiskt att tänka på medeltida kyrkotavlor när man ser Sam Westerhoms scener. En är från romanen Droppar i folkhavet, som delvis utspelar sig bland prostituerade. Vi ser en man på gatan som uppfattar tre hetärer, som dom kallades, samtidigt som en ficktjuv stjäl hans plånbok ur rockfickan. Till vänster om dessa kramar två kvinnor varandra under intimt samspråk. I romanen kommer huvudpersonen hem till en grupp prostituerade där två av dessa kvinnor har en lesbisk förbindelse. Bordellens kvinnor skildras som dom är, utan fördömande, snarare som ett kollektiv där dom solidariskt  hjälper varandra när någon råkar illa ut, vilket dom förstås ofta gör. I romanen Familjen Vinge en otäck beskrivning av en pedofil som är inneboende i en barnfamilj, en roman där Maria Sandel verkligen kunde beskriva den manliga blicken på ett riktigt otäckt sätt. I debuten, novellsamlingen Vid svältgränsen finns annars flera av dom teman som Sam Westerholm valt. Den övergivna kvinnan som föder ensam i hörnet, är en av många smärtsamma scener, precis som det unga kärleksparet i en innerlig kram, där hon drabbats av tuberkulos och snart kommer att dö. Titelnovellen handlar om en kvinna som arbetar på Separator där hon träffar en man som gör henne med barn utan att tala om att han är gift. Som ogift och gravid får hon sparken och kvinnofiguren på tavlan skildras som paria, en utstött ur den stora skara anställda som strax bredvid strömmar ut ur fabriken efter arbetsdagens slut. I slutet av novellen  antyds det att hon i desperation fördriver fostret. Det har gått ytterligare en månad, och när jag kommer ut till Ösmo den 5 oktober 2020 är Sam upptagen med att lösa problemet med dom ytterst få porträttfoton som finns på Maria Sandel Vintern kommer, och när vi går in i 2021 är Sam Westerholm färdig med det mesta på sin stenrelief, men eftersom pandemin ingalunda är över, dröjer det ända till mitten av september innan stenen slutligen når sitt mål, där jag åter träffar Sam och Maria Sandelsällskapets ordförande Ewa Bergdahl. När vi står där och dividerar stannar en förbipasserande kvinna upp och närmar sig med nyfiken blick den nyresta stentavlan. Hon visar sig heta Carin Törner, journalist, illustratör och, förstås, medlem i Maria Sandelsällskapet. Hon råkade bli en av de allra första som såg Sam Westerholms stenrelief över Maria Sandel i Sankt Göransparken på Kungsholmen i Stockholm. Vi kan också rekommendera Utbildningsradions program Bildningsbyrån som förra året presenterade Maria Sandels författarskap i serien Tänka mot strömmen.

Första kvinnliga arbetarförfattaren Maria Sandel förevigad i sten

"Mourlevats ständigt överraskande författarskap fäster epikens urgamla väv vid en samtida verklighet"- så skrev Almajuryn när de valt att ge 2021 års pris till Jean-Claude Mourlevat. Almapristagaren Jean-Claude Mourlevat debuterade som författare i 40-årsåldern efter att ha jobbat som lärare, skådespelare, clown och regissör. Hans tredje och fjärde bok gav honom sen friheten att börja jobba heltid som författare. L'enfant ocean och La rivière à l'envers - Oceanens barn och Floden som rinner baklänges - två äventyrsberättelser som fortfarande hör till "måste litteraturen" för franska mellanstadiebarn och som sålt i stora upplagor. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg  åkte till Saint-Just Saint-Rambert och träffade Jean-Claude Mourlevat i huset där han bor.

"Allt jag skriver börjar i en liten detalj" – hemma hos Almapristagaren Jean-Claude Mourlevat

30 år efter succédebuten Rotlös kommer zimbabwiska författaren Tsitsi Dangarembga med en fristående uppföljare: En kropp att sörja. I nya boken får läsaren återigen möta huvudpersonen Tambudzai, som nu är närmare 40 och vars liv är en besvikelse, och liksom i debuten speglar boken också utvecklingen i Zimbabwe. Jag är väldigt besviken över hur mitt land har utvecklats, säger Tsitsi Dangarembga. Reporter: Lina Kalmteg Producent: Eskil Krogh Larsson

Möt Tsitsi Dangarembga – från succédebuten "Rotlös" till uppföljaren "En kropp att sörja"

Det har gått 20 år sedan författaren, dramatikern och journalisten Dawit Isaak blev bortförd av två okända män. Sedan dess har han hållits fängslad utan rättegång. Åke Pettersson, som följt fallet under nära två decennier, återvänder till fallet: Vad var det egentligen som hände Dawit Isaak och hur ser chanserna ut för att han ska bli fri? Producent: Eskil Krogh Larsson

Dawit Isaak – 20 år av fångenskap

Hon skildrade missbruket inifrån. Raggarbrudar och småtjuvar. Lesbiska nätverk på femtiotalet. Hittade på ordet knark i Paris. Birgitta Stenberg såg skrivandet som en plikt, farligheterna som stoff. Hon bestämde sig redan som tonåring att det var skriva hon skulle göra. Och för att livet skulle bli stor litteratur bestämde hon sig för att uppleva mer än de flesta. Det var ingen ordinär vardag hon ville beskriva i "Chans", "Rapport" och "Kärlek i Europa". "Världen väntar mig" heter den första biografin om Birgitta Stenberg. Litteraturvetaren Paul Tenngart har läst hennes efterlämnade dagböcker som är mörkare och mer depressiva än hennes självbiografiska böcker. Vad var det för erfarenheter hon utelämnade? En gång hade det varnats för hennes böcker och det tyckte hon om, fann sig inte riktigt till rätta i medvinden. Hon gjorde allt när det inte var tillåtet men världen hann ikapp henne och hon blev med tiden både litterärt uppvärderad, feministisk förebild och viktig queerpolitiskt. - Hennes böcker gav mig kraft att andas, säger författaren Josefine Adolfsson som också arbetade med Birgitta Stenberg, året innan hon gick bort 2014, i antologin "Ingens mamma." Birgitta Stenberg skrev sig både in i världen och ut ur den. Ett reportage av Katarina Wikars.

Birgitta Stenberg – från bad girl till folkkär författare

Våren 2011. SD har precis intagit riksdagen. På biograferna visas Ruben Östlunds film Play och den klyver debatten. Är filmen rasistisk eller skildrar den verkligheten? Maxwell Kevin Vaz spelade en av de unga killarna i dag säger han att han aldrig skulle ställa upp i en liknande roll. 2011 hade filmen Play premiär det blev en hyllad film om maktspel, klass och hudfärg. Men debatten som följde blev en av filmsveriges största och mest politiska. Debattörerna var oense om filmen handlar om klass eller hudfärg. Om den är rasistisk eller bra. Om den avbildar verkligheten eller är medskapare till den. Eller är den allt på en gång? Det finns också en underström av oro över att Play ska ge näring åt en växande främlingsfientlighet, ett år efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. En av de unga skådespelarna som var med i filmen är Maxwell Kevin Vaz. Då hette han Kevin och hans karaktär som rångängets ledare och manipulatör fick samma förnamn. I dag har han bytt namn. Jag kunde inte blunda från att känna avsmak, är det så här det ska vara liksom. I dag hade jag ställt helt andra krav, jag hade använt min röst på ett helt annat sätt. Man är så utsatt som barn, man har inte den politiska rösten. Jag kunde inte stå upp för sig själv, säger han. Två som debatterade filmen 2011 var America Vera Zavala och Åsa Lindeborg. America Vera Zavala hyllade filmen och kallade den antirasistisk  det skulle hon inte göra i dag. Medan Åsa Lindeborg tyckte den var fördomsfull, men nu helt har bytt åsikt: Jag har missat hela poängen med hela filmen. En som däremot inte har bytt åsikt är filmens regissör Ruben Östlund. Han menar att syftet var att provocera och sätta fingret på människors fördomar. 2021 är frågorna om representation och rasism som Play lyfter inte mindre aktuella. Reportage av Emma Engström.

Svarta pojkar rånar vita – 10 år senare är ”Play” fortfarande brännande

Hur ser en modern familj ut? Hur som helst, skulle ett enkelt svar kunna vara. Men är vår frihet att forma familjen som vi vill så enkel och självklar? Kvinnliga författare som intresserat sig för familjen finns det gott om, men männen då? Vår reporter Kicki Möller träffar författarna Kristofer Folkhammar, Augustin Erba och Christian Daun. Alla har de skildrat pappor som på olika sätt söker efter tillhörighet i det moderna familjebygget.

Konsten att höra till – litteraturens pappor utanför normen

Reportage från kulturredaktionen P1 som introducerar, fördjupar och analyserar. Ansvarig utgivare: Katarina Dahlgren Svanevik

hubhopper

Kulturreportaget i P1

hubhopper